2.2 Resistens - ett klassiskt växtförädlingsmål
Ett klassiskt växtförädlingsmål är resistens, att göra växter motståndskraftiga mot olika skadegörare, som virus eller svampsjukdomar. Svenska forskare har lyckats överföra en gen till potatis som gör den resistent mot potatisbladmögel. Om den här transgena potatisen togs i bruk skulle man behöva använda mindre bekämpningsmedel, vilket skulle leda till en positiv effekt för miljön. Ett liknande projekt är utvecklingen av resistens mot rhizomania-viruset i sockerbetor.
Rhizomania i sockerbetor
I ett meddelande (2007) från Södra jordbruksförsöksdistriktet presenterar Britt-Louise Lennefors, från Syngenta Seeds AB, en rapport om rhizomania i sockerbetor. Hon hävdar att det enda sättet att bevara en ekonomisk lönsamhet i en angripen sockerbetsodling är att använda resistenta eller halvt resistenta sockerbetor. Rhizomania är en av de allvarligaste betsjukdomarna världen över och förekommer i de flesta sockerbetsområden. I Sverige förekommer sjukdomen främst i Kristianstadtrakten men båda typerna av sjukdomen, A och B, finns i Sverige vilket kan tyda på att smittan tagit sig in från olika håll. Rhizomania pådrivs av värme och fukt och kan spridas genom vidhängande jord, på exempelvis utsädespotatis. Skördeförlusten vid starkt rhizomania smittade betor kan bli mycket stor. Skördereduktionen kan bli ca 90 % och sockerhalten kan sjunka kraftigt från 17 % till 11 %.
Det finns tydligen inga bekämpningsmedel som är effektiva mot rhizomania. I kommersiella sockerbetssorter är den mest använda resistenskällan ”Holly” med genen Rz1, men det förekommer även andra resistenskällor. Syngenta Seeds, som Britt-Louise Lennefors jobbar för, har producerat transgena sockerbetor som kombinerats med Rz1 genen från ”Holly” och en Rz3 gen från resistentkällan WB41. Detta i undersökningssyfte för att studera om resistensen mot Rhizomania viruset förstärks om man kombinerar flera resistenskällor. Resultatet var lyckat och de transgena sockerbetorna visade prov på en mycket stark resistensnivå mot rhizomania viruset i både växthus och fältförsök.
Britt-Louise Lennefors anser att så fort rhizomania upptäckts i ett fält borde resistenta sockerbetor odlas. Transgena sockerbetor ger den starkast kända resistensen och en kombination av två resistenskällor ger en förstärkt effekt. Om transgena sockerbetor odlas kan skörden bli god, trots virusinfektion, och spridningen av sjukdomen kan reduceras eller helt förhindras. Enligt Lennefors är detta nödvändigt för att bibehålla en ekonomisk lönsamhet vid angripna sockerbetsodlingar.
Undersökningarna kring sjukdomen rhizomania visar alltså att transgena grödor kan vara nödvändigt, inte bara för att minska miljögifterna, utan också för att nå en ekonomisk lönsamhet inom vissa områden. När detta skrivs har inte sockerbetorna tagits i kommersiellt bruk.
Ogräsbekämpning
När ogräs ska bekämpas med bekämpningsmedel tar ofta även grödorna själva skada. Idag brukar bönderna göra på följande sätt för att minska grödornas skada: När våren kommer låter man ogräsfröna gro och växa. Fältet besprutas sedan med bekämpningsmedel, åkern plöjs och sedan odlas den önskade grödan. Med hjälp av genmanipulation går den här processen att effektivisera. Att föra in nya gener som gör grödor tåliga mot ogräsmedel är ett av de vanligaste sätten att genmodifiera växter.
Med ogräsresistenta växter skulle bönderna istället kunna göra på följande sätt: När värmen kommer sår de och låter både grödan och ogräset växa. Sedan besprutar de fälten med ogräsmedel. Ogräset dör, men de resistenta grödorna överlever. Bönderna vinner helt klart tid. Dock finns det frågetecken kring om de genmanipulerade grödorna minskar mängden ogräsmedel. Växtförädlingsföretagen menar att de minskar, medan miljörörelsen menar tvärtom. Oberoende forskning visar att användningen varken minskar eller ökar nämnvärt.
Även om denna teknik inte minskar mängden ogräsmedel så skulle den däremot kunna bidra till utvecklingen av skonsammare ogräsmedel. Vid odling av vanliga grödor måste man anpassa kemikalierna i ogräsmedlet så att de dödar ogräset men inte grödan. Med genmanipulerade grödor skulle man istället kunna välja kemikalier som är skonsammare mot miljön och som bryts ned snabbt och sedan kunna anpassa grödan efter kemikalierna.
I Nordamerika har denna typ av genmanipulation blivit vanlig inom majs- och sojaodling. Gener som kodar för resistens mot ogräsmedel har även förts in i tobak och raps. Där är det dock inte lika vanligt användningsområde.
Roundup
Det vanligaste bekämpningsmedlet i världen som bygger på principen med ogräsresistenta växter är Roundup. Medlet började säljas 1974 och idag används det i mer än 100 länder över hela världen. Roundup går idag att köpa i Sverige. Även om vi inte har de resistenta växterna så går det att bespruta ogräs med medlet. Roundup bygger på det aktiva ämnet glyfosat och är ett totalbekämpningsmedel, vilket innebär att alla växter som besprutas med det dör. När en växt besprutas med Roundup tar växten upp glyfosat genom dess gröna delar och det sprider sig sedan i hela växten inklusive rötterna. Glyfosatet har förmågan att hindra bildningar av vissa aminosyror som är nödvändiga för växtens överlevnad och den dör sedan efter en till två veckor. Aminosyrorna som blockeras ska tydligen enbart finnas hos växter och därför ska glyfosat ha låg giftighet hos människor och djur.
För något år sedan gick det inte att köpa Roundup i Sverige eftersom Kemikalieinspektionen omklassificerade glyfosat -produkter från klass 3 till klass 2. Dock omklassificerades det tillbaka till klass 3 igen med motivationen att det utgjorde hinder för handeln med växtskyddsmedel på den inre marknaden.
Roundup är framtaget av det amerikanska företaget Monsanto. Monsanto är världens största företag när det kommer till GMO och står uppskattningsvis för försäljningen av 90 % av de genmodifierade grödorna. Självklart har de utvecklat genmanipulerade grödor som tål Roundup. Att grödan är motståndskraftig mot någon sorts bekämpningsmedel kallas herbicidtolerans och är det vanligaste sättet att genmodifiera en växt. All genmodifierad soja och raps är herbicidtolerant.
Monsantos herbicidtoleranta grödor har fått en Roundup-tålig gen från en bakterie inplacerad i sitt DNA. Genen förs in i grödan genom att den placeras på mikroskopiska guldpartiklar som skjuts in i grödans celler med hjälp av en genkanon. Guldpartiklarna med genen på, penetrerar grödans ursprungliga DNA och kan på så sätt bli en del av grödans DNA. Grödan kan sedan, med hjälp av den nya genen, skapa ett protein som gör den resistent mot Roundup. När ett fält sedan blir besprutat med Roundup dör all annan växtlighet förutom den resistenta grödan. Roundup-resistenta sojabönor är enligt Monsanto själva den första genmodifierade grödan som godkändes i USA, vilket skedde 1996.
Monsanto har blivit dömd två gånger för falsk marknadsföring, först i New York 1996 och andra gången i Frankrike några år senare. Tidigare har Roundup marknadsförts som miljövänligt och ”biodegradable” alltså nedbrytningsbart. Men enligt tester gjorda av Monsanto själva har bara 2 % av produkten brutits ner efter 28 dagar och detta var grundläggande fakta för att domarna skulle kunna döma Monsanto för falsk marknadsföring. Därför har de tagit bort ordet ”biodegradable” från deras flaskor. Men på den svenska hemsidan (http://www.info-roundup.se/vad-aer-roundup) kan man läsa att ”Roundup som träffar jorden binder sig strax mycket starkt till jordpartiklarna(…)Därefter startar jordens mikroorganismer snart en nedbrytning där Roundup blir till ämnen som redan finns i naturen”.
Resistens mot Roundup
Enligt kunskapssammanställningen avseende miljöeffekter av GMO av Sveriges Biodlare till Charlotta Sörqvist på Miljödepartementet, har det idag utvecklats resistens mot Roundup hos ogräs. De här svårbekämpande ogräsen, som ska finnas i milliontals hektar, måste bekämpas med starkare och giftigare kemikalier.
Roundup hävdas vara, bland annat på hemsidan, miljövänligt och enbart farligt för växter. Dock har flera vetenskapliga studier påvisat att det är väldigt giftigt. En fransk studie från 2002 visar att Roundup kan framkalla funktionsrubbning vid celldelning. Undersökningen gjordes med befruktade sjöborreägg och visade att Roundup kan påverka en nyckelprocess vid celldelningen, inte själva celldelningsmekanismerna i sig, utan de som kontrollerar celldelningen. Det skulle potentiellt kunna innebära att Roundup framkallar de första stadierna som kan leda till cancer, även om cancern inte utvecklas först efter 30 till 40 år. I försöket användes dessutom små doser av Roundup i förhållande till vad som används vid ogräsbekämpning. Robert Bellé, som jobbar vid Pierre och Marie Curie Institutet i Frankrike, var en av forskarna som deltog i studien. I en intervju med honom i dokumentären ”The World According to Monsanto” säger han att när det här upptäcktes vände forskarna sig till sina myndigheter. Där blev de dock, enligt Bellé, närmast beordrade att inte vidarebefordra sin upptäckt eftersom GMO- frågan låg alldeles runt hörnet.
Monsantos Roundup resistenta majs odlades 2009 i Sverige, i fältförsök. Fältförsöken skedde i Lomma, Mörbylånga och Kristianstad på strax under en halv hektar.
