genmodifieradmat

Kapitel 1: Tillvägagångssätt

Kapitel 2: För- och nackdelar

Kapitel 3: Lagar och regler

Kapitel 4: Reflektion

Källhänvisning

Det pågår ständigt debatter i media om vad vi ska äta och det kommer ofta nya rapporter om vad som är farligt att stoppa i sig. Man kan nästan säga att ”mattrender” kommer och går, för några år sedan var ”galna chipssjukan” på alla tidningsrubriker, då löd det att chips ger cancer. Nyligen var kemikalier och tillsatser i maten mycket uppmärksammat, mycket beroende på Mats-Eric Nilssons bok ”Den hemlige kocken”. Nästa så kallade mattrend skulle kunna vara genmodifierad mat. Även om genmodifierat livsmedel har varit uppmärksammat i media tidigare så tror jag att den riktiga debatten kommer starta inom kort. Genmanipulerade grödor är vanligt förekommande i stora delar av övriga världen, medan vi i EU har varit skyddade, kanske ännu mer här i Sverige. Även om vi i Sverige kunnat köpa vissa produkter som är genmodifierade så har vi aldrig odlat genmanipulerade grödor i kommersiellt bruk. Men det kan det bli ändring på nu, idag finns det grödor som är godkända av EU och kanske blir årets skördesäsong den första med genmanipulerade grödor.

Jag läser tredje året vid Rudbeckianska gymnasiet i Västerås med inriktning naturvetenskap. Utifrån eget intresse att fördjupa mina kunskaper i detta område har jag valt att skriva detta projektarbete om genmanipulerad mat. Projektarbetet är på 100 gymnasiepoäng och jag har haft hösten 2009 och fram till vecka 15 2010 på mig att utveckla detta projekt. Projektet är uppdelat i fyra större kapitel, tillvägagångssätt, fördelar och nackdelar, lagar och regler, samt en personlig reflektion kring ämnet. Inom varje kapitel finns sedan mindre indelningar med bland annat konkreta exempel för att ge en klarare helhetsbild. I min personliga reflektion ska jag även göra ett försök att besvara frågan: I vilken utsträckning ska eller borde vi genmanipulera vårt livsmedel?

Ett av målen med projektet är att jag ska ha samlat på mig så goda kunskaper kring detta ämne att jag ska kunna ge en personlig åsikt i frågan. Det andra är, att du som läsare, ska ha fördjupat dina kunskaper i ämnet och blivit mer upplyst.

1.1 Vad är en genetiskt modifierad organism?

1.2 Genteknik

1.3 Uppbyggnad

1.4 Metoder

Att förädla organismer genom den klassiska genetiken tar lång tid och det är också osäkert att få fram den egenskap man önskar. Under 1950- och 1960-talet gjordes molekylärbiologiska upptäckter och det tillsammans med upptäckter under 1970-talet om speciella enzym gav upphov till ett nytt sätt att förädla organismer. Idag går det att föra in det DNA med den egenskap man önskar direkt in i organismen. Jämfört med klassisk förädling går det här betydligt snabbare och det går att få in exakt den egenskap man önskar. En sådan här förädlad organism kallas för genmodifierad organism. Gentekniken går att dela upp i fyra huvudområden: 1) Överföring av gener till bakterier, växter och djur. 2) Kloning, att få fram genetiskt identiska individer. 3) Genterapi. 4) DNA-analyser för att identifiera människor eller reda ut släktskap.

I mitt arbete kommer jag främst behandla överföring av gener till bakterier, där syftet är att få fram organismer som kan producera efterfrågade ämnen, samt hur kulturväxter och djur kan förbättras. Jag kommer även att ta upp kloning då detta kan utnyttjas inom livsmedelsproduktionen.

Grundkurs om proteiner, DNA och RNA

Proteiner är ämnen som är livsavgörande för människan. Bland annat bygger de muskler och påskyndar kemiska reaktioner. Man kan säga att de är motorn i maskinen, organismen. De tar emot signaler, bygger, river och skapar rörelse. Det finns många olika proteiner i kroppen och nästan alla har olika uppgifter.

För att kunna skapa proteiner från början och bilda nya proteiner behövs en ritning av hur proteinet ska skapas. De här ritningarna kallas gener och en gen kodar, alltså talar om, hur proteinet ska se ut. En gen kodar för ett protein. Alltså måste vi även ha ett väldigt stort antal gener med tanke på att vi har så pass många proteiner. Alla gener tillsammans kallas för arvsanlag, eller DNA. DNA:t är ett avlångt, spiralformat ämne och finns i alla kroppens celler, och i jordens alla levande organismer.

Genteknik går kort ut på att man klipper isär DNA för att få en gen man är intresserad av. Sedan klistrar man in genen i en annan levande organism som man vill ska kunna producera det protein genen kodar för.

RNA är en spegelvänd kopia av DNA. RNA flera uppgifter i kroppen och fungerar bland annat som en brygga mellan DNA och det funktionella proteinet. När ett protein ska bildas kopplar RNA till DNA:t och ”kopierar” den intressanta genen, fast kvävebaserna blir spegelvända jämfört med DNA. Sedan förs RNA:t till ribosomerna, som är en av flera organeller* i cellen, där proteinet kan tillverkas. Detta RNA kallas för messenger-RNA (mRNA).

*organeller = går att jämföra med organ i människor kroppen, fast organeller finns i cellen. Ungefär som cellens organ.

Kemiskt sätt är DNA molekylen en jättemolekyl där alla ärftliga egenskaper är lagrade. DNA är två långa kedjor uppbyggda av massor av nukleotider. Nukleotiderna består i sin tur av tre olika delar: fosfat, socker och en kvävebas. Det finns enbart fyra olika kvävebaser i DNA. Dessa är adenin, cytosin, guanin och tymin och dessa förkortas A, C, G och T. Ofta kodar tre efterföljande kvävebaser, så kallade kvävebaspar, till en aminosyra som bygger upp proteiner. Den här kodningen av kvävebaser kallas för den genetiska koden. Den genetiska koden är gemensam för alla levande organismer. Varje cell innehåller en komplett uppsättning av hela organismens DNA och det som i dagligt tal kallas för en gen, är helt enkelt den bit av DNA:t som kodar för ett visst protein. Proteinerna i sin tur utför eller styr alla de olika funktioner som organismen behöver för att överleva.

För att kunna bearbeta DNA måste det delas upp i mindre fragment, detta sker med hjälp av restriktionsenzym som känner igen och klipper av DNA i speciella sekvenser. Sekvensen avgörs utifrån ordningsföljderna på kvävebaserna. Restriktionsenzymerna härstammar ursprungligen från bakterier, som använde dem för att oskadliggöra främmande DNA som kunde ta sig in med till exempel virusinfektioner. Varje restriktionsenzym klipper DNA-strängen vid en viss bokstavskombination utifrån kvävebaserna. Det finns många olika restriktionsenzymer, vilket ger en ganska stor frihet var klippet på DNA:t ska göras vid genmodifiering.

En motsats till restriktionsenzymer är ligaser. Istället för att klippa sönder DNA fogar det ihop olika fragment så länge de är klippta utav samma restriktionsenzym. Snittet från ett restriktionsenzym blir alltid likadant vilket gör att bitarna passar ihop oavsett vilken organsim de kommer ifrån. Eftersom den genetiska koden är gemensam kan levande organismer läsa varandras gener. Många av dagens GMO-växter har gener som kommer från bakterier, bland annat genen för Bt-toxin som finns i ca 30 % av alla genmodifierade grödor idag. Det är sedan enzymet DNA-polymeras som används för att bygga ihop enskilda nukleotider* till långa DNA-kedjor.

*nukleotider = ämnen som innehåller en sockermolekyl, en eller flera fosfatgrupper och en kvävebas. Sammansatta nukleotider bilder DNA. Kvävebaserna från nukleotiderna blir kvävebaserna i DNA:t.

DNA i eukaryota och prokaryota celler

I eukaryota och i prokaryota celler fungerar DNA och RNA lite olika, dock är den genetiska koden densamma. I eukaryota cellers DNA blandas viktig information i gener med längre sekvenser utan vidare betydelse. De väsentliga delarna kallas exoner, medan de oväsentliga kallas introner. När en gen kopieras till mRNA, måste intronerna klippas bort för att mRNA ska vara brukbart vid proteintillverkningen. Bakterier har däremot en mindre mängd DNA, dock tycks det utnyttjas mer effektivt då generna sitter tätare och det saknas introner i de flesta fall. När man vill överföra DNA från eukaryota celler till bakterier brukar man därför använda mRNA istället för DNA direkt från cellkärnan.

Två huvudtyper av celler

Celler brukar delas in i två huvudtyper: Prokaryota och eukaryota celler. Den största skillnaden mellan dessa celltyper är att prokaryota celler saknar cellkärna, något eukaryota celler har. I princip är det enbart bakterier som har prokaryota celler medan alla växter och djur, inklusive oss människor, har eukaryota celler. I eukaryota celler finns det mesta av DNA:t i cellkärnan medan i prokaryota celler, som saknar cellkärna, finns ofta DNA i runda ringar. Dessa ringar kallas plasmidringar. Som sagt var finns det mesta av DNA:t i eukaryota celler i cellkärnan, men ofta finns det mindre mängder DNA i andra delar av cellen. Dock kan DNA enbart finnas i celler, det kan aldrig finnas i fungerande form utanför celler. Man kan dessutom indela celler i ytterligare mindre grupper. Ofta sker en indelning av de eukaryota cellerna i växt- och djurceller.

DNA är en spiralformad molekyl. De olika pinnarna i spiralen representerar kvävebaserna.

Att överföra DNA från en organism till en annan sker i flera steg och kan ske på lite olika sätt. Vanligtvis börjar man med att tillverka en plasmid, vilket är en ring med DNA, med den gen man är intresserad av att överföra. Men för att en gen ska fungera i en annan organism räcker det inte med enbart DNA-koden utan man behöver bygga ihop en så kallad genkonstruktion. Den behöver även innehålla start- och stoppkoder (promotor respektive terminator) som mottagarorganismen förstår.

För att sedan införa plasmiden i den nya cellen finns lite olika metoder. Man kan värmechocka värdcellen, då blir membranet mer genomsläppligt, och sedan häller man på en lösning med plasmider. Man tror att membranet blir mer genomsläppligt vid högre temperaturer för att fosfolipiderna som bygger upp membranet blir mer flytande. Förutom värme kan man också elchocka membranet för att göra det lättare för plasmiderna att ta sig igenom. Man kan även injicera DNA, så kallad mikroinjektion eller beskjuta cellen med DNA-partiklar med en så kallad genkanon. Genkanonen kan liknas vid en sorts luftgevär där metallkulorna är mikroskopiska och täcks med en tunn hinna av DNA-lösning. Kulorna skjuts sedan genom tunna bitar av växtvävnad och en del DNA blir då kvar i växtcellerna och kan sedan tas upp i växtens egna DNA.

Ett annat sätt är att använda ett virus som en vektor, på grund av att virus kan överföra andra gener än sina egna. Virus fungerar så att dess DNA, eller RNA som också kan vara dess arvsanlag, förs in i en värdcell som då oavsiktligt producerar nya virus. Ibland kan det ske spontant i naturen att det nya viruset får med lite av värdcellens egna DNA som det sen överför till en ny cell. I bästa fall kan den nya värdcellen då få nya, fördelaktiga egenskaper. Det här fenomenet utnyttjas nu inom gentekniken.

En annan vektor man kan använda sig av för att få in nytt DNA i växtceller är jordbakterien Agrobacterium tumefaciens. I sin naturliga form infekterar den växter och orsakar en sorts cancersvulster genom att överföra en bit av sitt egna DNA till växten. När man använder den här bakterien vid genmodifiering har man tagit fram en form där det cancerframkallande DNA:t är bortplockat och istället placerar man in sin nya genkonstruktion. Bakterieinfektionen leder då till överföring av den önskade genen in i växtens DNA.

Genmodifierade växter

För att överföra DNA till enskilda växtceller använder man sig främst av en genkanon eller den speciella jordbakterien Agrobacterium tumefaciens. Agrobacterium tumefaciens är den äldsta och mest tillförlitliga metoden och fungerar på de flesta tvåhjärtbladiga växter, till exempel potatis och soja. Enhjärtbladiga växter, som gräs och de vanligaste sädesslagen, infekteras dock inte så lätt utav bakterien Agrobacterium tumefaciens och här är det alltså vanligare att man får använda sig av en genkanon. När växtcellen sedan fått önskad gen låter man den växa till en cellklump, en så kallad kallus. Sedan behandlas kallusen med speciella hormoner så att det börjar växa ut rötter och skott. Man måste sedan testodla växten för att se om den önskade egenskapen har lyckats göra sig synlig i den nya växten. I de allra flesta genkonstruktioner av växter för man också med en selektionsmarkör så att man ska kunna hitta de celler där den nya genen finns. Vanligtvis fungerar gener för antibiotikaresistens som selektionsmarkör, för när man tillsätter antibiotika till växtcellerna överlever bara de celler som fått den nya genen.

Transgena växter används främst inom livsmedelsproduktionen där man med hjälp av gentekniken bland annat kan ta fram tomater som inte mjuknar så lätt, vilket också gör att aromen bevaras bättre. Man kan även få fram växter som är resistenta mot insekter och grödor som inte skadas av ogräsmedel.

Genmodifierade däggdjur

Att få fram ett transgent däggdjur är lite mer avancerat än att genmanipulera växter eller bakterier. Den önskade genen måste mikroinjiceras in i en befruktad äggcell, därefter måste äggcellen föras in i livmodern hos ett djur som får agera värddjur och förhoppningsvis får sedan avkomman den önskade egenskapen. Med dagens teknik lyckas man få fram den önskade egenskapen i cirka 25 procent av fallen. Komplikationerna ligger i att mikroinjektionen inte alltid lyckas eller att ägget inte accepteras av värddjuret. Användningen av transgena djur används både inom livsmedelsindustrin och inom medicinsk tillämpning. Idag finns till exempel genmanipulerade får som producerar mjölk med ett särskilt protein för blodlevring, vilket är det protein som saknas hos blödarsjuka personer.

Genmodifierade bakterier

Det var med bakterier den praktiska användningen av genteknik började eftersom bakterier har möjligheten att lätt ta upp främmande DNA. Genmodifieringen bygger då på att man ska framställa en plasmid med önskad gen och sedan låta bakterien ta upp den. Ofta förses plasmiden också med en gen för antibiotikaresistens, vilken fungerar som selektionsmarkör. Då kan man kontrollera om överföringen lyckats genom att utsätta bakterierna för antibiotika, de som överlever är resistenta och har alltså tagit upp plasmiden.

Kloning

Kloning innebär kortfattat att en organism ger upphov till nya individer utifrån kopior från den själv. De nya individerna får alltså exakt samma genuppsättning som den ursprungliga organismen.

För att överföring av en gen verkligen ska vara lyckad krävs det att egenskapen går att föra vidare och inte bara dör ut med det enskilda djuret eller växten. För att genmanipulerade djur verkligen ska komma till användning krävs det att man ska kunna klona dem, så att man får fram nya, identiska individer med den önskade egenskapen. Växter kan däremot enkelt klonas med hjälp av sticklingar. Det innebär att man klipper av ett litet skott och sätter ner det i fuktig miljö. Då kommer växten att bilda rötter och börjar växa även på höjden. Kloning inom växtvärlden sker även naturligt, då till exempel smultron och gåsört breder ut sig med långa revor som växer ut från moderplantan. Det gör att växterna snabbt kan breda ut sig över stora områden. Naturlig kloning kan även ske inom djurvärlden, t.ex. bland bladlöss. Den naturliga kloningen hos djur sker dock överlag hos enklare uppbyggda organismer.

Med dagens teknik går det också att klona däggdjur. 1996 lyckades man klona det första däggdjuret, fåret Dolly. Kloningen av Dolly skedde i stora drag på följande sätt: Forskare tog en cellkärna från juvret (det mjölkproducerande organet) från den tacka som skulle klonas. Sedan fick ett annat får agera äggdonator, där cellkärnan hade tagits bort från dennes ägg. Man stoppade sedan in cellkärnan från juvret i äggcellen. Cellen började sedan dela på sig och så småningom hade man ett embryo. Forskarna lät sedan placera embryot i livmodern på ytterligare ett får som födde en klon av det ursprungliga fåret. Fåret Dolly såg normalt ut och födde även egna ungar genom normal befruktning, dock levde hon inte så länge och åldrades betydligt snabbare än andra får. Det berodde antagligen på att telomererna* hade förkortats vid varje celldelning så att den ursprungliga cellkärnan behöll samma ålder som den hade i den ursprungliga tackan. Dolly skapade stor uppmärksamhet och väckte starka åsikter. Rent teoretiskt borde man då också kunna klona människor.

Telomerer* = DNA binder sig i kromosomer. Ändarna längst ut på kromosomerna heter telomerer. Varje gång en cell delas kopieras kromosomerna. Dock kan inte hela telomererna kopieras utan vid varje delning försvinner en bit. Äldre människor har alltså något kortare telomerer än yngre. Detta ger cellerna en egen ålder.

Genmodifierad mat är mycket debatterad. Det finns både klara för- och nackdelar. Genmodifierade växter skulle kunna göras resistenta mot angrepp från skadedjur, något som skulle innebära att mindre mängd miljögifter används. Men samtidigt kan grödorna konstrueras så att de blir beroende av andra ämnen och tillsatser för att växa. Grödor kan också modifieras så att de innehåller högre halter av nyttiga ämnen. Man har bland annat tagit fram ”det gyllene riset”. Riset har fått en gen som gör att det bildar rikligt med A-vitamin. Tanken med riset är att det ska få en praktisk användning i länder där undernäring råder. Motdebattörer hävdar dock att sådana här produkter enbart tas fram för att göra de rika rikare, då stora företag gör vinster om deras framtagna produkter kommer till stor användning. Medan vissa hävdar att GMO kan lösa hungerkriser hävdar andra att matbrist endast är ett fördelningsproblem.

Den delade åsikten lär leda till en fortsatt debatt. Många i Sverige tycker dock att man bör använda försiktighetsprincipen för livsmedel vars ursprung, beståndsdelar och effekt vi inte riktigt känner till. Allmänt är EU-ländernas åsikter om GMO förhållandevis restriktiva i förhållande till exempelvis USA, som leder utvecklingen. Som synes finns det motargument till de flesta argument. I det här avsnittet tänker jag presentera för- och nackdelar med genmodifierad mat. Här nedan är punktat några av de vanligaste argumenten för- och mot GMO som förekommer i media och som presenteras av olika organisationer.

För:

• Genmodifierade växter kan göras resistenta mot angrepp från insekter, bakterier och virus. I dessa fall kan man minska användningen av farliga bekämpningsmedel, vilket är bra för miljön.

• Genmodifierade grödor skulle kunna bli nyttigare än sitt ursprung, då man kan få grödan att producera högre halter av nyttiga ämnen. Detta har man gjort med det gyllene riset, som har en högre halt A-vitamin. Med livsmedel med högre halt näringsämnen skulle människor teoretiskt behöva äta mindre.

• Genmanipulerad mat skulle kunna optimeras så att smak och konsistens framstår som bättre.

• Genmanipulerade grödor skulle kunna bli mer anpassade för ett visst område, vilket skulle göra dem lättare att odla.

• Genom att ta fram nyttigare grödor skulle hungersnöd i fattiga länder kunna lösas. Vissa hävdar att detta är tanken med det gyllene riset.

• Genmanipulationen skulle kunna användas inom en blandning av livsmedelsbranschen och läkemedelsbranschen. Sedan ett antal år tillbaka finns får som producerar ett protein mot blödarsjuka direkt i deras mjölk.

Mot:

• Det kan vara svårt att överskåda de långsiktiga konsekvenserna för miljön och samhället.

• Gener skulle kunna infogas så att det produceras farliga substanser och det finns även oklarheter om existerande funktioner i den mottagande cellen kan störas.

• Det finns tveksamheter kring hur GMO kommer att fungera med andra, naturliga organismer i ekosystemet och om det i så fall kan leda till minskade populationer eller förlust av arter.

• När grödor resistenta mot angrepp från insekter används kan även ”snälla” insekter skadas

• Det finns en skepsis om de nya grödorna kommer rätt människor till godo. Vilka tjänar till exempel på det gyllene riset? Blir de rika rikare?

• Det finns moraliska problem vid genmanipulation och kloning av däggdjur och mer intelligenta djur. Djuren kan även lida av en förändrad konstruktion. Det skapar också moraliska problem då det teoretiskt skulle gå att genmanipulera och klona människor.

• Det kan vara svårt, även om man vill, att kontrollera spridningen av GMO utanför laboratorium då till exempel pollen sprids med vinden.

Ett klassiskt växtförädlingsmål är resistens, att göra växter motståndskraftiga mot olika skadegörare, som virus eller svampsjukdomar. Svenska forskare har lyckats överföra en gen till potatis som gör den resistent mot potatisbladmögel. Om den här transgena potatisen togs i bruk skulle man behöva använda mindre bekämpningsmedel, vilket skulle leda till en positiv effekt för miljön. Ett liknande projekt är utvecklingen av resistens mot rhizomania-viruset i sockerbetor.

Rhizomania i sockerbetor

I ett meddelande (2007) från Södra jordbruksförsöksdistriktet presenterar Britt-Louise Lennefors, från Syngenta Seeds AB, en rapport om rhizomania i sockerbetor. Hon hävdar att det enda sättet att bevara en ekonomisk lönsamhet i en angripen sockerbetsodling är att använda resistenta eller halvt resistenta sockerbetor. Rhizomania är en av de allvarligaste betsjukdomarna världen över och förekommer i de flesta sockerbetsområden. I Sverige förekommer sjukdomen främst i Kristianstadtrakten men båda typerna av sjukdomen, A och B, finns i Sverige vilket kan tyda på att smittan tagit sig in från olika håll. Rhizomania pådrivs av värme och fukt och kan spridas genom vidhängande jord, på exempelvis utsädespotatis. Skördeförlusten vid starkt rhizomania smittade betor kan bli mycket stor. Skördereduktionen kan bli ca 90 % och sockerhalten kan sjunka kraftigt från 17 % till 11 %.

Det finns tydligen inga bekämpningsmedel som är effektiva mot rhizomania. I kommersiella sockerbetssorter är den mest använda resistenskällan ”Holly” med genen Rz1, men det förekommer även andra resistenskällor. Syngenta Seeds, som Britt-Louise Lennefors jobbar för, har producerat transgena sockerbetor som kombinerats med Rz1 genen från ”Holly” och en Rz3 gen från resistentkällan WB41. Detta i undersökningssyfte för att studera om resistensen mot Rhizomania viruset förstärks om man kombinerar flera resistenskällor. Resultatet var lyckat och de transgena sockerbetorna visade prov på en mycket stark resistensnivå mot rhizomania viruset i både växthus och fältförsök.

Britt-Louise Lennefors anser att så fort rhizomania upptäckts i ett fält borde resistenta sockerbetor odlas. Transgena sockerbetor ger den starkast kända resistensen och en kombination av två resistenskällor ger en förstärkt effekt. Om transgena sockerbetor odlas kan skörden bli god, trots virusinfektion, och spridningen av sjukdomen kan reduceras eller helt förhindras. Enligt Lennefors är detta nödvändigt för att bibehålla en ekonomisk lönsamhet vid angripna sockerbetsodlingar.

Undersökningarna kring sjukdomen rhizomania visar alltså att transgena grödor kan vara nödvändigt, inte bara för att minska miljögifterna, utan också för att nå en ekonomisk lönsamhet inom vissa områden. När detta skrivs har inte sockerbetorna tagits i kommersiellt bruk.

Ogräsbekämpning

När ogräs ska bekämpas med bekämpningsmedel tar ofta även grödorna själva skada. Idag brukar bönderna göra på följande sätt för att minska grödornas skada: När våren kommer låter man ogräsfröna gro och växa. Fältet besprutas sedan med bekämpningsmedel, åkern plöjs och sedan odlas den önskade grödan. Med hjälp av genmanipulation går den här processen att effektivisera. Att föra in nya gener som gör grödor tåliga mot ogräsmedel är ett av de vanligaste sätten att genmodifiera växter.

Med ogräsresistenta växter skulle bönderna istället kunna göra på följande sätt: När värmen kommer sår de och låter både grödan och ogräset växa. Sedan besprutar de fälten med ogräsmedel. Ogräset dör, men de resistenta grödorna överlever. Bönderna vinner helt klart tid. Dock finns det frågetecken kring om de genmanipulerade grödorna minskar mängden ogräsmedel. Växtförädlingsföretagen menar att de minskar, medan miljörörelsen menar tvärtom. Oberoende forskning visar att användningen varken minskar eller ökar nämnvärt.

Även om denna teknik inte minskar mängden ogräsmedel så skulle den däremot kunna bidra till utvecklingen av skonsammare ogräsmedel. Vid odling av vanliga grödor måste man anpassa kemikalierna i ogräsmedlet så att de dödar ogräset men inte grödan. Med genmanipulerade grödor skulle man istället kunna välja kemikalier som är skonsammare mot miljön och som bryts ned snabbt och sedan kunna anpassa grödan efter kemikalierna.

I Nordamerika har denna typ av genmanipulation blivit vanlig inom majs- och sojaodling. Gener som kodar för resistens mot ogräsmedel har även förts in i tobak och raps. Där är det dock inte lika vanligt användningsområde.

Roundup

Det vanligaste bekämpningsmedlet i världen som bygger på principen med ogräsresistenta växter är Roundup. Medlet började säljas 1974 och idag används det i mer än 100 länder över hela världen. Roundup går idag att köpa i Sverige. Även om vi inte har de resistenta växterna så går det att bespruta ogräs med medlet. Roundup bygger på det aktiva ämnet glyfosat och är ett totalbekämpningsmedel, vilket innebär att alla växter som besprutas med det dör. När en växt besprutas med Roundup tar växten upp glyfosat genom dess gröna delar och det sprider sig sedan i hela växten inklusive rötterna. Glyfosatet har förmågan att hindra bildningar av vissa aminosyror som är nödvändiga för växtens överlevnad och den dör sedan efter en till två veckor. Aminosyrorna som blockeras ska tydligen enbart finnas hos växter och därför ska glyfosat ha låg giftighet hos människor och djur.

För något år sedan gick det inte att köpa Roundup i Sverige eftersom Kemikalieinspektionen omklassificerade glyfosat -produkter från klass 3 till klass 2. Dock omklassificerades det tillbaka till klass 3 igen med motivationen att det utgjorde hinder för handeln med växtskyddsmedel på den inre marknaden.

Roundup är framtaget av det amerikanska företaget Monsanto. Monsanto är världens största företag när det kommer till GMO och står uppskattningsvis för försäljningen av 90 % av de genmodifierade grödorna. Självklart har de utvecklat genmanipulerade grödor som tål Roundup. Att grödan är motståndskraftig mot någon sorts bekämpningsmedel kallas herbicidtolerans och är det vanligaste sättet att genmodifiera en växt. All genmodifierad soja och raps är herbicidtolerant.

Monsantos herbicidtoleranta grödor har fått en Roundup-tålig gen från en bakterie inplacerad i sitt DNA. Genen förs in i grödan genom att den placeras på mikroskopiska guldpartiklar som skjuts in i grödans celler med hjälp av en genkanon. Guldpartiklarna med genen på, penetrerar grödans ursprungliga DNA och kan på så sätt bli en del av grödans DNA. Grödan kan sedan, med hjälp av den nya genen, skapa ett protein som gör den resistent mot Roundup. När ett fält sedan blir besprutat med Roundup dör all annan växtlighet förutom den resistenta grödan. Roundup-resistenta sojabönor är enligt Monsanto själva den första genmodifierade grödan som godkändes i USA, vilket skedde 1996.

Monsanto har blivit dömd två gånger för falsk marknadsföring, först i New York 1996 och andra gången i Frankrike några år senare. Tidigare har Roundup marknadsförts som miljövänligt och ”biodegradable” alltså nedbrytningsbart. Men enligt tester gjorda av Monsanto själva har bara 2 % av produkten brutits ner efter 28 dagar och detta var grundläggande fakta för att domarna skulle kunna döma Monsanto för falsk marknadsföring. Därför har de tagit bort ordet ”biodegradable” från deras flaskor. Men på den svenska hemsidan (http://www.info-roundup.se/vad-aer-roundup) kan man läsa att ”Roundup som träffar jorden binder sig strax mycket starkt till jordpartiklarna(…)Därefter startar jordens mikroorganismer snart en nedbrytning där Roundup blir till ämnen som redan finns i naturen”.

Resistens mot Roundup

Enligt kunskapssammanställningen avseende miljöeffekter av GMO av Sveriges Biodlare till Charlotta Sörqvist på Miljödepartementet, har det idag utvecklats resistens mot Roundup hos ogräs. De här svårbekämpande ogräsen, som ska finnas i milliontals hektar, måste bekämpas med starkare och giftigare kemikalier.

Roundup hävdas vara, bland annat på hemsidan, miljövänligt och enbart farligt för växter. Dock har flera vetenskapliga studier påvisat att det är väldigt giftigt. En fransk studie från 2002 visar att Roundup kan framkalla funktionsrubbning vid celldelning. Undersökningen gjordes med befruktade sjöborreägg och visade att Roundup kan påverka en nyckelprocess vid celldelningen, inte själva celldelningsmekanismerna i sig, utan de som kontrollerar celldelningen. Det skulle potentiellt kunna innebära att Roundup framkallar de första stadierna som kan leda till cancer, även om cancern inte utvecklas först efter 30 till 40 år. I försöket användes dessutom små doser av Roundup i förhållande till vad som används vid ogräsbekämpning. Robert Bellé, som jobbar vid Pierre och Marie Curie Institutet i Frankrike, var en av forskarna som deltog i studien. I en intervju med honom i dokumentären ”The World According to Monsanto” säger han att när det här upptäcktes vände forskarna sig till sina myndigheter. Där blev de dock, enligt Bellé, närmast beordrade att inte vidarebefordra sin upptäckt eftersom GMO- frågan låg alldeles runt hörnet.

Monsantos Roundup resistenta majs odlades 2009 i Sverige, i fältförsök. Fältförsöken skedde i Lomma, Mörbylånga och Kristianstad på strax under en halv hektar.

Med gentekniken går det att förbättra grödor så till vida att de till exempel kan få bättre 
hållbarhetstid, odare smak och högre näringsmängd. Här nedan följer ett antal produkter, 
somliga under utveckling, som har genmanipulerats i förhoppning om att uppnå någon förbättrad 
egenskap som sedan kan vara intressant på den kommersiella marknaden.



Tomater och exotiska frukter

Med genteknikens hjälp skulle utbudet i mataffären kunna öka. I Sverige går det inte att köpa så många tropiska frukter. Detta beror på att de mognar så pass fort att frukterna skulle vara övermogna när de väl ligger i fruktdisken. Även tomater har problemet att de mognar fort och måste plockas när de är gröna, och sedan mogna under transportsträckan.

Att tomater mjuknar beror på att de har ett protein som bryter ner cellväggarna i tomaten. I naturen behövs proteinet för att tomatens frön ska spridas, men i odlingar har proteinet spelat ut sin roll och är oväsentligt.

Idag kan man med genteknikens hjälp stänga av genen som kodar för det här proteinet. Redan idag kan man i Storbritannien och USA köpa ketchup gjord på sådana här genmanipulerade tomater. Kanske gör den här tekniken att vi inte bara får andra tomater i Sverige, utan även mer tropisk frukt.

Majs

Majs är en annan gröda som är under genteknikens utveckling. Insektslarver är ofta ett problem för jordbrukare, då de äter blad och rötter från många grödor, däribland majs. För att bli av med larverna besprutar man fälten med insektsmedel. Idag finns det insektsmedel som består av biologiska produkter, nämligen olika varianter av bakterien Bacillus thuringensis. En version av bakterien har förmågan att producera kristaller av proteiner som är dödliga för en viss grupp insekter, medan en annan variant av bakterien producerar protein som är giftiga för andra insekter och så vidare. Proteinerna är dock inte giftiga för människor.

Efter att ha lokaliserat generna för de olika proteinerna har man lyckats föra in dem i majs. Majsen producerar då det för insekterna giftiga proteinerna, vilket leder till att fälten skonas från angrepp. Majs med dessa egenskaper utgör redan en betydande del av majsodlingen i Nordamerika.

Majs är en av de vanligaste grödor att genmanipulera, oftast är den då herbicidtolerant.

Vin

Gentekniken skulle även kunna komma finsmakarna till nytta. Med genmodifierade mögelsvampar kan man ge vinet djupare och fylligare smak. Det mesta av vinets smakkaraktär uppstår i druvmusten när vinet jäser. Vinets mognad kan dock snabbas på genom att tillsätta enzymer som skyndar på de kemiska processerna. Om vinet mognar snabbare kan nya smak- och färgämnen bildas, vilka kan ge upphov till en bättre smak. Men enzymerna som kan tillsättas går enbart att få i tillräckligt hög halt med genteknik. Man för in generna som kodar för enzymerna i mögelbakterier som då börjar producera den önskade enzymen. Forskare jobbar också med att införa gener för dessa enzymer i jästsvampar.

Äpplen

Äpple är en av de vanligaste frukterna i Sverige och odlas i stora mängder i många trädgårdar. Trots äppelträdens goda förmåga att växa, går den att förbättra. I äppelträdet är det växthormonet auxin som säger åt rötterna att växa. Genom att sätta in en gen i trädet, som gör rötterna känsligare mot auxin, får man trädstammar vars rötter växer bättre. Fördelen med större rötter är att äppelträdet kan ta upp mer näring och vatten till de grenar som ska bära frukt. Redan år 2001 började man testodla dessa äppelträd utanför växthus.

Äppeljuice

De som gjort äppeljuice själva har säkert upptäckt att den hemgjorda juicen blir betydligt grumligare än den man köper. Detta beror på att i den köpta äppeljuicen har ofta enzymet cellulas tillsatts. Cellulas bryter ner de långa cellulosamolekylerna som gör juicen grumlig. Cellulas framställs i stor skala av genmodifierade mögelsvampar.

Kakor

Många smakämnen i kakor och bakelser som till exempel sötningsmedel, fruktsmaker och vanillin tillverkas idag av genmodifierade bakterier och svampar. Tidigare framställdes ämnena genom kemiska processer, men med genmodifieringen går de att framställa både billigare och miljövänligare.

Bröd

Även vid tillverkningen av bröd tillämpas gentekniken. Också här är det enzymer som tillsätts som produceras av genmodifierade mögelsvampar. Dessa enzymer kan till exempel bryta ner stärkelse till socker långsammare så att degen jäser jämnare eller avlägsna de ämnen som ger brödet en skorpa om man vill ha brödet mjukare.

Chips

För några år sedan blåstes oroväckande rapporter upp i media om att bland annat chips och pommes frites var cancerframkallande, detta har senare skämtsamt kallats för ”galna chipssjukan”. Rapporterna byggde på djurförsök med akrylamid. Akrylamid påverkade antagligen hormonsystemet och var därför cancerframkallande, dock gjordes försöken bara på djur och man kan inte dra slutsatser att det är cancerframkallande för människor. Däremot är det känt att akrylamid är ett giftigt ämne, i höga halter kan det bland annat skada nervsystemet.

När potatis upphettas kraftigt, som vid tillverkning av chips, kan ämnet asparagin omvandlas till akrylamid. Forskare jobbar på att försöka minska halten akrylamid i livsmedel. Ett enzym som är framtaget av danska forskare kan till exempel bryta ner asparagin i potatisen och på så sätt hindra att akrylamid bildas. I USA har forskare istället tagit fram en potatis där två gener är avstängda så att inte asparagin bildas.

Ost

Vid tillverkning av ost behövs löpe. Löpe innehåller proteiner (enzymet kymosin) som får ämnen i mjölk att reagera och bland annat bilda ostmassa. Detta kallas att osten ystar sig. Löpe produceras naturligt i däggdjursmagar för att djuret ska kunna bryta ned moderns mjölk. Vid framställning av ost idag mal man ofta djupfrysta kalvmagar för att utvinna löpe. Detta accepterar inte mer restriktiva vegetarianer och vägrar helt enkelt att äta ost. I Sverige kommer dock det mesta av löpen via import, på grund av att för få kalvar slaktas i Sverige för att kunna mätta ostindustrin.

Problemet går att lösa genom att låta placera in genen för löpe-proteinet i bakterier. De genmodifierade bakterierna börjar då producera löpe. Det här vegetabiliska löpet accepteras ofta av vegetarianer och blir allt vanligare att använda vid osttillverkning. Storbritannien och Danmark är ledande länder när det kommer till den här typen av osttillverkning. Det bör tilläggas att inom livsmedelsindustrin får vegetabiliska enzymer officiellt inte kallas för vegetabiliskt löpe. Så om du letar efter ost med löpe som inte härstammar från kalvar ska du titta efter ystenzym eller mjölkkoagulerande enzym på innehållsförteckningen.

Lax och gris

På forskningsnivå finns det ett antal djur som tagits fram för att göra maten både nyttigare och mer miljövänlig. Forskare i USA har tagit fram en snabbväxande lax. Laxen producerar mer tillväxthormon och växer således snabbare. Forskarna hävdar att laxen är bättre för miljön eftersom den hinner äta mindre mängd mat och producera mindre avföring innan den blir uppfiskad. Kritiker hävdar dock att om laxen smiter ifrån sina odlingar och förökar sig med vanlig lax så kan hela ekosystemet rubbas.

Även grisen är ett djur vars gener forskare vart och pillat på. Japanska forskare har tagit fram en gris med nya gener för de proteiner som bearbetar fettsyror. Syftet är att grisen ska omvandla en del av sina mättande fettsyror till fleromättade. Skillnaden mellan mättade och fleromättade fettsyror är att de fleromättade har dubbelbindningar mellan kolatomerna i fettsyrasvansarna. Kort och gott ger detta ett mer nyttigt fett att äta för oss människor.

Grisen är ett djur man hoppas kunna göra mer miljövänlig, då den genom sin avföring bidrar till övergödning. För att minska den här effekten vill man sänka mängden fosfater i grisens avföring. Forskare har därför tagit fram en gris som tillverkar nya nedbrytningsenzymer i tarmen, för att minska på fosfaterna.

Plastpotatis

Växtförädlarna i Svalöf har inte bara tagit fram Amflora potatisen, de har även utvecklat en potatis som går att bearbeta till biologisk nedbrytbar plast. Vanlig potatis består av två sorters stärkelse, ungefär 25 % amylos och 75 % amylopektin. Medan man i pappersindustrin är intresserad av amylopektin, som finns i en högre halt i potatisen Amflora, så kan amylos användas till annat. I Svalöf har forskarna tagit fram en potatis där stärkelsen amylos dominerar, genom att ändra på generna för de som producerar stärkelse. Den här potatisen skulle kunna användas till att skapa biologiskt nedbrytbar plast. Fördelen med denna plast är att man till exempel skulle kunna göra plastflaskor som är nedbrytbara. Istället för att en plastflaska skulle ligga i skogen i flera årtionden så skulle den med denna plast kunna brytas ned nästan lika fort som ett äppelskrutt. Tyvärr är vanlig mineralolja, som idag används vid plasttillverkning, fortfarande så pass billig att potatisplasten inte skulle ha någon chans att konkurrera.

Det gyllene riset anses vara ett av de största moderna genombrotten inom bioteknik. Riset är genmodifierat och har fått sex nya gener. Ris är ett av de vanligaste födoämnena bland människor jorden över. Det har dock brister ur näringssynpunkt; ris innehåller varken järn eller A-vitamin och har dessutom ett ämne som aktivt hindrar tarmarna från att ta upp A-vitamin. Detta får stora konsekvenser i länder med mindre varierad kost och där ris utgör huvudfödan. Tiotusentals människor blir årligen blinda på grund av A-vitamin -brist och i Sydostasien lider hälften av alla gravida kvinnor av järnbrist.

Det gyllene riset är modifierat så att tre av de nya generna tillverkar betakaroten. Betakaroten omvandlas till A-vitamin i kroppen och finns naturligt i bland annat morötter. Det är även betakaroten som ger det gyllene riset dess gyllengula färg, vilket gett riset dess namn. En annan av de sex nya generna får riset att binda järn medan två andra gener underlättar upptagningen av näring i tarmen

Den första användbara versionen av det gyllene riset innehöll enbart två modifierade gener som producerade betakaroten. 200 gram (okokt) av detta ris gav runt en tredjedel av dagsbehovet av A-vitamin. I nyare versioner av riset är halten uppemot sex gånger högre. Med detta ris behövs det betydligt mindre portioner för att täcka hela dagsbehovet av A-vitamin, både för vuxna och barn.

Tveksamheter med det gyllene riset

Kritiker till det gyllene riset hävdar dock att växtförädlingsföretagen enbart använder det gyllene riset som en murbräcka för att sedan kunna införa andra genmodifierade grödor i kommersiell odling i tredje världen. Även om det gyllene riset löser problem som vitaminbrist så skapar det andra. Det här riset är mycket vattenkrävande och vatten anses ofta vara en bristvara i de länder där man vill lansera riset. Motståndare till genteknik anser att problem som vitaminbrist istället borde lösas genom att hjälpa bönder att övergå till en odling med större variation av grödor.

Mycket av vitaminbristen i tredje världen skulle antagligen kunna lösas med hjälp av en mer varierad kost. Koriander, som ursprungligen härstammar från Asien, innehåller 500 gånger så mycket A-vitamin som vanligt ris. Växten förbrukar även betydligt mindre vatten än det gyllene riset.

Det har varit många turer kring det gyllene riset och det är ett exempel på en produkt som visar vilka svårigheter det finns i lagstiftningen kring GMO. Då det första gyllene riset var färdigt hade forskarna under arbetets gång utnyttjat mer än 70 olika patent och uppemot 100 forskare och företag skulle kunnat kräva ersättning varje gång riset användes. Om en forskare utnyttjar en gen som en annan forskare tagit patent på måste den första forskaren skriva på ett kontrakt som lovar den andra forskaren en del i alla kommersiella rättigheter som forskningen kan leda fram till. På grund av alla pattenter hade riset blivit i princip omöjligt att ta i kommersiellt bruk. Samtidigt var patentsystemet nödvändigt för att ens framställa produkten eftersom många av de patent man använde gällde metoder och apparater som aldrig hade utvecklats om inte patentsystemet hade funnits.

Forskarna, där bland annat den schweiziske professorn Ingo Potrykus varit en frontfigur, lyckades övertala patentinnehavarna. De kom fram till en ”deal”, som innebär att ingen kräver ersättning så länge en fattig bonde (med en årsinkomst under 10 000 USD) inte köper mer utsäde än vad ett genomsnittligt familjejordbruk är i behov av.

Det gyllene riset har även stött på andra problem. Regelverket kring en vanlig gröda tar enbart hänsyn till att de vetenskapliga och rättsliga frågorna är lösta samt att grödan har klarat undersökningen av hälso- och miljöaspekter. Men så fort grödan är genmanipulerad börjar ett annat regelverk genast ticka igång.

Det är betakaroten som ger det gyllene riset dess karaktäristiska färg.

3.2 Genmodifierat livsmedel och foder 

3.3 Odling av genmodifierade grödor 

3.5 Vad är egentligen GMO?

3.6 Amflora 

3.8 European Food Safety Authority (EFSA) 

3.9 Monsanto och GMO i USA 

3.10 Genmodifiera däggdjur – ett moraliskt dilemma?

3.11 Partiernas åsikter 

2004 kom en ny, mer skärpt EU lagstiftning kring genmodifierat livsmedel och foder. Den tillkom efter en hård kamp mellan medlemsländer som var positiva respektive negativa till GMO och kampen innebar att inga GMO-produkter godkändes mellan åren 1998 och 2004. Den nya lagstiftningen som uppkom behandlar både bedömningen av miljö- och hälsorisker samt produkternas märkning innan försäljning. Syftet med de nya lagarna är att konsumenterna, med hjälp av tydlig märkning, ska ha möjlighet att göra val om de själva vill ha genmodifierade produkter eller inte.

Gemensamt för både genmodifierat livsmedel och foder som ska säljas inom EU är att de måste få ett godkännande, oavsett om de odlats i eller utanför EU. Prövningen för godkännandet gör EU myndigheten European Food Safety Authority (EFSA). EFSA går att jämföra med Sveriges livsmedelsmyndighet, med skillnad att EFSA inkluderar hela EU.

För att få ett genmodifierat livsmedel godkänt inom EU ska en ansökan först skickas till Livsmedelsverket eller liknande myndighet i något av EU:s medlemsländer. Myndigheten skickar sedan ansökan vidare till EFSA som kontrollerar om ansökan är komplett. Om ansökan är komplett har EFSA sex månader på sig att göra en riskbedömning av produkten. Bland annat miljöriskbedömningen är offentlig. Under sexmånadersperioden kan teknist vetenskapliga synpunkter lämnas från myndigheter som har ett ansvar inom GMO-området, till exempel Gentekniknämnden. När EFSA är klar med sitt utlåtande har vem som helst möjlighet att lämna synpunkter på utlåtandet inom 30 dagar. Dessa synpunkter går direkt till EU-kommissionen. Efter ESFA:s utlåtande har EU-kommissionen max tre månader på sig att lägga fram ett förslag. Sedan rådgör kommissionen med alla medlemsstater som då kan komma med synpunkter. Beslutet sker efter omröstning i Ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa, där alla medlemsländer ingår, och sedan är det EU-kommissionens uppgift att genomföra beslutet. Det hör dock till ovanligheten att ett förslag godkänns, och när det inte gör det går frågan vidare till EU:s ministerråd. Om produkten däremot blir godkänd av EU-kommissionen får den säljas inom hela EU.

Totalt finns det knappt hundra godkända produkter i EU och där det i Sverige bara finns ett fåtal av dessa produkter. I Europa odlas genetiskt modifierad majs i Tyskland, Tjeckien, Spanien, Slovakien, Rumänien, Portugal, Polen och Frankrike.

Kunna spåras genom hela livsmedelskedjan

Den nya lagstiftningen innebär även krav på att en genetiskt modifierad produkt ska kunna spåras genom hela livsmedelskedjan. Det här innebär att varje företagare får ett ansvar att informera nästa led i livsmedelskedjan om livsmedlet består av, innehåller eller är framställd av något genmodifierat. De får även ett ansvar, oavsett stadier i livsmedelskedjan, att livsmedlet uppfyller kraven i lagstiftningen.

I Sverige är det olika myndigheter som ansvarar för GMO-reglerna inom sina respektive områden. Livsmedelsverket för mat, Jordbruksverket för växter och djur, Fiskeriverket för vattenlevande organismer och Skogsstyrelsen för träd. Livsmedelsverket har ett certifierat laboratorium för att göra analyser av GMO. Varje år görs tester där för att kartlägga förekomsten av genetisk modifierad material i både foder och livsmedel i Sverige. Livsmedelsverket har även i uppgift, med kommunala miljökontor, att övervaka och kontrollera företagare så att de följer lagstiftningen.

Nya krav på märkning

Med den nya lagstiftningen ökade som sagt kraven på märkning av genmodifierade produkter. Idag måste alla produkter som består av, innehåller eller framställts av GMO märkas. Det här innebär att livsmedel i sig inte behöver innehålla DNA från en genetiskt modifierad organism för att vara tvungen att märkas. Det modifierade DNA:t kan försvinna under olika processer och det här gäller till exempel tomatpuré, majsstärkelse och rapsolja.

Det finns dock undantag i märkningen. En produkt kan innehålla upp till 0,9 % GMO-inblandning utan att behöva märkas, förutsatt att det går att bevisa att inblandningen var oavsiktlig eller tekniskt oundvikligt. Detta kan ske om till exempel vanlig majs mals i samma kvarn där genmodifierad majs tidigare malts. Då kan det finnas rester i kvarnen från den genmodifierade majsen som blandar sig med den vanliga majsen. Det är alltså accepterat, så länge halten GMO majs är eller understiger 0,9 %. Men självklart måste den GMO -inblandade majsen vara godkänd av EU för att följa lagen.

Kött, mjölk och ägg som kommer från djur uppfödda på genmodifierat foder behöver inte heller märkas. Själva produkten anses inte vara genmodifierad då. Även enzymer, aminosyror och vitaminer som är framtagna av genmanipulerade mikroorganismer behöver inte märkas, så länge inget genmodifierat material finns i slutprodukten.

Den svenska majskycklingen från Bjärefågel är uppmärksammad som väldigt naturlig och de har själva byggt sin image kring att de inte stoppar några konstigheter i maten. Deras egen slogan är ”En naturlig del av livets goda”. Även om dessa kycklingars föda till viss del utgörs av majs så är de av en snabbväxande ras som behöver mycket protein för att inte bli sjuka. Precis som de flesta andra svenska kycklingar tillsätts aminosyrorna lysin och metionin i fodret. Båda dessa aminosyror är essentiella, vilket innebär att kroppen inte kan tillverka dem utan är något vi måste få i oss med födan. Detta gäller både människor och kycklingar. De är livsnödvändiga och fungerar som byggstenar till proteiner. Men kycklingraser som används i Sverige är så hårt avlade (dock inte genmodifierade) att de behöver mer protein än vad som finns naturligt i fodret.

De tillsatser av lysin och metionin som finns i fodret räknas som syntetiska aminosyror. Syntetiskt metionin framställs kemiskt medan lysin produceras med hjälp av genmodifierade bakterier. Eftersom EU:s lagstiftning inte räknar det här till genmanipulation behöver inte kycklingen i sig märkas, även om det förekommit genmanipulation i processen. Däremot är de båda aminosyrorna förbjudna i EU:s regelverk om uppfödning av kyckling ska anses vara ekologisk. En del länder utanför EU har planer på att införa ett liknande märkningssystem för genmodifierad mat som finns i EU. Både i- och u-länder är intresserade, bland annat Japan, Australien, Nya Zeeland, Kina, Indien, Brasilien och Thailand. I USA får inte genetiskt modifierat livsmedel märkas. Det är olagligt. Dock riskbedöms livsmedel, men så länge de anses vara ofarliga för människors hälsa behövs de inte märkas.

För att en genmodifierad gröda ska få odlas måste den först bli godkänd av en nationell myndighet, i Sveriges fall Jordbruksverket, och av övriga EU-länder. Där det krävs en majoritet på 3/4 av kommissionens röster för att grödan ska bli godkänd. Vanligtvis krävs det också att grödan är godkänd som livsmedel och foder för att den ska få odlas. Prövningen för grödan inkluderar främst bedömningar av miljö- och hälsorisker. Proceduren att få en gröda godkänd för odling är komplicerad och tar ofta flera år. Idag är sex grödor tillåtna för odling inom EU, två färgförändrade nejlikor, tre majssorter som är herbicidtoleranta respektive insektsresistenta samt stärkelsepotatisen Amflora. Kraven för riskbedömning är på pappret hårda men när det kommer till Jordbruksverkets riskbedömning av den till viss del svenska grödan Amflora finns det flera invändningar från andra medlemsländer, något som behandlas längre fram.

Det finns en punkt inom odlingen av genmodifierade grödor som inte kontrolleras av EU:s regler, nämligen ansvaret för genspridning. EU-kommissionen har ansett att det här är något som ska lösas på nationell nivå istället och Sveriges bestämmelser om genspridning togs fram 2007. Inom ansvaret för genspridning kan det till exempel ingå lagar om isoleringsavstånd och ekonomisk kompensation. Att bestämmelserna är ganska nya beror på att Sverige inte haft något problem med genspridning från GMO eftersom den svenska livsmedelsproduktionen i princip varit GMO-fri ända till slutet av 2005. Våren 2006 bröt dock bland annat marknadsledarna inom animalieproduktionen Swedish Meats mot branschöverenskommelsen om GMO-fritt foder.

Genspridning från GMO-odlingar är något som kan slå hårt mot bland annat ekologiska bönder. Om GMO-föroreningar i grödan förekommer får inte grödan säljas som ekologisk eftersom genmodifiering inte får finnas inom ekologisk produktion. Eftersom EU inte har några gemensamma regler om till exempel ekonomisk kompensation eller regler om isoleringsområden har alla EU-länder egna lösningar. I Sverige måste den som odlar GMO rapportera till Jordbruksverket senast två veckor efter sådd eller sättning. Den som har tänkt odla GMO är även skyldig att informera lantbrukare som ska bruka mark inom 100 meter från den tilltänkta GMO odlingen senast den 1 november året före utsäde. Om det brukats genmodifierad potatis på en mark för upp till två år sedan och en annan lantbrukare ska bruka marken måste denna bli informerad av den tidigare lantbrukaren. Det finns även regler i Sverige om isoleringsavstånd. Den som odlar genmodifierad potatis måste hålla ett avstånd på minst tre meter till nästa odling och för majs gäller ett avstånd på 50 meter. Avstånden mäts från odlingarnas ytterkanter.

Tråkiga konsekvenser

Personligen tycker jag att avstånden mellan odlingarna verkar vara för korta om den minsta tillåtna gränsen används. I ett remissvar (31 januari 2010) om miljöeffekter av GMO till Charlotta Sörqvist på Miljödepartementet från Erik Heedman (Luleå Biodlarförening), som representerar Sveriges Biodlare, skriver Heedman att flera studier visar att pollen från genmodifierad majs kan pollinera annan majs på ett avstånd upp till flera tusen meter. Majs ska också tydligen vara en av de svåraste GMO-grödor att stoppa vid spridning i naturen. Att den är svårstoppad beror på det långa avstånd majspollen kan transporteras och dess höga korspollineringstakt. Dock finns inga vilda majssorter i Sverige och därför är inte spridning till naturen trolig här. Däremot finns många konventionella majsodlingar i Sverige. Enligt Heedman är det praktiskt omöjligt att odla vanlig majs och genmodifierad majs i närheten av varandra utan att de blandar sig.

Detta gör de svenska bestämmelserna om genspridning väldigt ologiska och kan leda till svåra fall där enskilda personer kan drabbas av stora ekonomiska förluster. I Sverige finns idag ingen kommersiell odling av genmodifierade grödor, dock har flera fältförsök pågått. Men en kommersiell odling kan komma mycket snart eftersom det finns genmodifierade majsorter som godkänts av EU-kommissionen.

Enligt Sveriges bestämmelser om genspridning behöver en lantbrukare som odlar GMO enbart meddela andra lantbrukare som odlar inom 100 meter. Majspollen från en genmodifierad majs, som alltså kan sprida sig över 1000 meter bort, skulle då kunna ta sig till ett ekologiskt majsfält. Men enligt EU:s lagstiftning får inte grödor säljas som ekologiska om de innehåller något GMO, vilket skulle innebära att den ekologiska bonden inte får sälja sina produkter som ekologiska. Om den ekologiska bonden räknat med att sälja sin produkt som ekologisk men inte får göra det skulle det antagligen skapa en ekonomisk krissituation för bonden själv. Om GMO-inblandningen dessutom överstiger 0,9 % kan inte ens grödan säljas som vanlig, konventionell, gröda. Den utsatte bonden kan inte göra mycket år saken, ingen lag eller regel har ju brutits.

När det kommer till potatis är det en av de få lantbruksgrödor som har minimal förmåga att etablera och sprida sig i naturen. Dock låter tre meter som minsta avstånd som ett väldigt kort avstånd, trots potatisens låga förmåga att sprida sig.

Majoriteten av konsumenterna i Sverige vill inte ha genmodifierade grödor. Ändå har regeringen valt en ganska okritisk inställning till GMO och enligt Erik Heedman på Sveriges Biodlare har regeringen skapat ett av Europas svagaste regelverk av genmodifierade grödor. Eftersom vi inte haft GMO-grödor på vår marknad så är detta problem inget som har synts. Tyvärr behövs det antagligen uppstå en tråkig händelse, likt den jag beskrev ovan, för att diskussioner om regeländringar ska väckas. Oftast behövs det för att regeländringar ska ske. En regeländring är vanligtvis en konsekvens av en händelse och inte en konsekvens av en förutspådd händelse. Till exempel hade IPRED lagen aldrig uppkommit om ingen laddade ner.

Med fältförsök menas försöksodlingar ute på vanliga åkrar. Skörden från ett fältförsök får dock inte användas till livsmedel eller foder. Det är samma EU-lagstiftning som för GMO-odling men proceduren att få en ansökan godkänd är ofta enklare och vanligtvis tar en nationell myndighet beslutet om godkännande utan en större diskussion med andra medlemsländer. I Sverige är det Jordbruksverket som tar emot och beslutar kring ansökningarna. Vem som helst kan lämna in en ansökan och ansökningarna är oftast helt öppna för allmänheten. Det kostar 38 000 kronor att lämna in en ansökan om fältförsök, och 15 000 kronor att förnya en ansökan efter fem år.

När Jordbruksverket fått en ansökan om fältförsök gör de en riskbedömning utifrån ett vägledningsdokument från EU. I riskbedömningen bedöms bland annat möjliga spridningsvägar för växten, ekologiska samband, biokemi och klimatförhållanden. I allmänhet är fältförsöken bara några tusen kvadratmeter, men Jordbruksverket har även godkänt fältförsök på flera hundra hektar.

Det största dilemmat med fältförsök av GMO ute på vanliga åkrar är risken för genspridning. Enligt reglerna ska fältförsöken vara så ordentligt avgränsade att ingen spridning av gener kan ske. Dock finns samma problem här som vid vanlig odling av GMO. Grödor som majs, och även raps, kan utbyta pollen på mycket långt avstånd och i praktiken borde det vara omöjligt att garantera att inga gener sprids från fältförsök. Sedan fältförsöken med GMO började 1989 har Jordbruksverket endast nekat två ansökningar av 112 stycken.

När det kommer till tolkning av lagstiftningen kring genmodifierade organismer finns det en fråga som skapar mer förbryllning än andra, vad är en genmodifierad organism? I över ett år har EU haft en arbetsgrupp med representanter från alla medlemsländer som ska arbeta med att kunna besvara vilka tekniker som ger upphov till GMO.

Vissa tekniker är uppenbara att de ger en genmodifierad produkt, som till exempel när man använder en genkanon och överför en gen till en växt som direkt kodar för den tilltänkta egenskapen. Dock finns andra mer problematiska produkter där man använder genteknik i förädling, men där slutprodukten i sig inte har något främmande DNA. Ska den här produkten då klassas som genmanipulerad eller inte?

En annan mycket aktuell metod är ”cisgenesis”. Metoden går ut på att överföra gener inom en art eller från en närbesläktad växt till en annan. Det här kan självklart ske naturligt men med hjälp av genteknik spar man tid och modifieringen blir mer exakt. ”Cisgenesis” är aktuellt för stunden eftersom tekniken har använts av holländska forskare för att ta fram en potatis som är resistent mot bladmögel. Den holländska riksdagen vill att metoden ska undantas från den vanliga GMO-lagstiftningen som används inom EU, där man bedömer att metoden leder till GMO-gröda.

Lagstiftningen kring ”cisgenesis” är även intressant ur svensk synvinkel. Jordbruksverket hävdar i yttrandet Kommentarer till Formas skrift: ”Miljökonsekvenser av GMO” att stärkelsepotatisen Amflora i det närmaste kan betraktas som en ”cisgenesis” gröda. Amflora är ett samarbetsprojekt mellan Svalöf Weibull,som nu heter Lantmännen SW Seed, och tyska kemikoncernen BASF. Svalöf Weibull bytte namn den första februari 2010 som följd av att deras ägare Lantmännen ville samla alla sina verksamheter under en gemensam identitet. Lantmännen i sig är en av Nordens största koncerner inom livsmedel och lantbruk, där över 39 000 svenska lantbrukare ingår.

Ägarbytena

Det är komplicerade turer kring vilka som ägt Amflora. Stärkelsepotatisen började som ett samarbetsprojekt mellan dåvarande Svalöf AB och Sveriges Stärkelseproducenter. Dessa bildade det egna bolaget Amylogene HB 1987 med Amflora som enda mål. Svalöf AB var då till hälften statligt ägt men 1992 köpte den andra delägaren, Lantmännen, statens del. Året efter slogs Svalöf AB ihop med privatägda Weibulls till Svalöf Weibull AB, som nämnts ovan. Då var Lantmännen ensamma ägare i företaget.

Men Lantmännen gjorde 1999 en affär med kemikoncernen BASF, som är i baserad i Tyskland. BASF fick 40 % av aktierna i Svalöf Weibull AB och samtidigt bildades ett nytt, gemensamt företag, BASF Plant Science. Det nya företaget skulle enbart ägna sig åt genteknisk växtförädling och i affären fick Svalöf Weibull en 15-procentig ägardel. Idag sker utvecklingen av Amflora direkt av BASF Plant Science. Svalöf Weibull AB har inget formellt inflytande, förutom sin lilla ägardel, även om företaget i sig kan ge sken av att Amflora enbart är deras produkt. Samtidigt är samarbetet företagen emellan mycket nära och BASF Plant Sciences svenska dotterbolag, som står för mycket av det praktiska arbetet, håller till i Svalöf Weibulls lokaler i skånska Svalöv. Det har även bolaget Amylogene gjort ända från början.

Turerna kring Amflora har varit många, inte bara kring ägarbytena. I Peter Einarssons artiklar i Ekologiskt Lantbruk (nummer 9, 2005) redogörs turerna kring Amflora noggrant. Det som presenteras i artiklarna visar inte bara att Jordbruksverket haft väldigt milda frågeställningar angående Amflora utan även genteknikföretagens ointresse i att utreda säkerheten kring deras produkter.

Från potatis till papper

Amflora är en stärkelsepotatis som var tänkt att användas inom pappersindustrin. Potatis innehåller två sorters stärkelse, vanligtvis ungefär 25 % amylos och cirka 75 % amylopektin. Det är stärkelsen amylopektin som är intressant i pappersindustrin, eftersom en ren form av denna stärkelse kan användas till att göra mycket starkare och segare papperskvaliteter. För att nå en högre halt amylopektin ur potatis har man varit tvungen att rena fram det på kemisk väg, vilket är en ganska dyr verksamhet. Det är betydligt billigare att utvinna amylopektin ur majsstärkelse. Där finns det, via naturliga mutationer, sedan länge i nästan ren form. Den potatisbaserade stärkelseindustrin finns framförallt i Nordeuropa och en tanke med Amflora var antagligen att göra denna industri mer konkurrenskraftig.

För att få fram en potatis, likt Amflora, som nästan enbart producerar amylopektin har man använt en teknik som kallas antisense-teknik. Den bygger på att man sätter in en bakvänd kopia av den gen man vill blockera. För att höja halten amylopektin måste man sänka halten amylos. Därför har man satt in en bakvänd kopia av genen för amylos i Amflora-potatisen.

För att få in genen i potatisen använde man metoden med den tumörbildande bakterien Agrobacterium tumefaciens. Det finns vissa svagheter med metoden som gör att det kan vara svårt att få en direkt överblick av hur hela arvsmassan påverkas. Vid införandet av den nya genen har man ingen direkt kontroll över om det kommer in en eller flera kopior samt var i växtens DNA det nya tillskottet hamnar. Det finns även en risk att genöverföringen orsakar oönskade förändringar i den mottagande växten. Existerande gener kan byta plats eller delas och även andra DNA-fragment från växten eller bakterien kan lossna och placeras lite varstans. 1990 lyckades forskarna placera in den önskade genen i Amflora. Dock dröjde det till 2005 innan företagen bakom Amflora kunde presentera en konkret redogörelse för genens utseende och placering. Häpnadsväckande nog visade resultaten bland annat att genen var 40 % större än vad man hade trott, den innehöll 9738 kvävebaspar istället för 6634.

Frågeställningarna

Redan 1990 lyckades Amylogene föra in den önskade genen med lyckat resultat och 1993 gjordes de första fältförsöken med Amflora. 1996 ansåg Amylogene att Amflora var redo för kommersiell odling och lämnade in sin ansökan till Jordbruksverket. Dock drog ansökan ut på tiden och när den godkändes av Jordbruksverket i december 1997 var planerna om att kunna odla Amflora kommersiellt sommaren 1998 förstörda. Amylogene, som ansåg sig ha tillräckligt med försöksdata för att lämna in sin ansökan om kommersiellt bruk, valde av någon anledning att ändå utöka sina fältförsök, vilket godkändes av Jordbruksverket. Så 1998 odlades 330 hektar av Amflora, en väldigt stor areal för att vara fältförsök.

Det var först när ansökan om kommersiell odling av Amflora nådde övriga EU-länder som Amylogenes bedömning av miljö- och hälsorisker ifrågasattes. Följdfrågorna ställdes av bland annat SCP (EU:s vetenskapliga kommitté för växter) och handlade om antibiotikaresistensgenen, om bristfällig redovisning av de molekylära förändringarna och om de stora avvikelserna i kemisk sammansättning mellan Amflora och Prevalent (moderpotatisen). Det är enbart 20 % av potatisens vikt som utgör stärkelsen man utvinner till pappersindustrin, omkring 15 % av potatisen blir potatispulpa, en fiberrik blandning som används som foder till nötkreatur. Ansökan Amylogene hade lämnat in gällde även användning av potatispulpan som foder, dock hade de inte gjort några utfodringsstudier alls.

Utvecklarna bakom Amflora har hävdat att genmodifieringen inte ändrat något annat än stärkelsekvalitén och företaget Amylogene bygger till stor del sin argumentation om Amfloras riskfrihet på att den i huvudsak är likvärdig med sin moderpotatis, Prevalent. Men redan i den kemiska analysen som hade gjorts vid den första ansökan till Jordbruksverket fanns tydliga avvikelser mellan Amflora och Prevalent.

• Magnesium. Lägre i Amflora.

• Kalcium. Högre i Amflora.

• Klorogensyra. Lägre i Amflora.

• Nitrat. Mer än 70 % högre i Amflora.

• Solanin och chakonin. Lägre i Amflora.

• C-vitamin. 40 % högre i Amflora.

• Socker. En skillnad från 15 % till 50 % högre i Amflora beroende på sockerart.

• Stärkelse. Lägre i Amflora.

• Torrsubstanshalt. Lägre i Amflora.

Skillnaderna i Amflora är ofarliga och den är inte riskabel att äta. Lägre halter av solanin och chakonin kan till och med vara positivt. Dock är skillnaderna så stora mellan Amflora och Prevalent att det är mycket tveksamt om man kan anse dem vara likvärdiga, och det visar även att genmanipulationen har ändrat på mer än bara stärkelsen. När Amylogene presenterade den kemiska analysen i sin första ansökan trixade de dock lite med statistiken. När man jämförde halterna mellan Amflora och Prevalent presenterade man halterna per areal odlingsyta istället för per viktenhet av potatisen. Amylogene jämförde även Amflora med andra potatissorter som hade andra, liknande, halter som Amflora och sedan hänvisade man de avvikande halterna till ett statistiskt intervall av genomsnittliga potatisar. Jordbruksverket accepterade avvikelserna som små och orelaterade till genmodifieringen. Men efter krav från EU tvingades Amylogene ta fram mer statistik som bekräftar avvikelserna och i en senare ansökan erkänner Amylogene att skillnaderna kan vara konsekvenser av genmodifieringen.

När det kommer till följdfrågorna om de molekylära förändringarna bevisade en senare analys att det gick att identifiera något dussin små DNA-fragment, så kallade ”open reading frames”. Eventuellt kan cellen läsa av dessa små fragment och tillverka delar av protein. Ett av DNA-fragmenten ansågs vara en eventuell riskfaktor och 2005 kunde det, enligt BASF:s bedömning, inte uteslutas att det här DNA fragmentet ger upphov till någon produkt.

När det kommer till antibiotikaresistensgenen hade Jordbruksverket inga invändningar mot Amylogenes argument. Antibiotikaresistensgener används ofta vid genmanipulering som markörgener. Dock vill många avveckla den här metoden eftersom antibiotikaresistensen kan sprida sig och det är redan ett ganska stort problem. Amflora har genen nptII, som ger resistens mot antibiotikan kanamycin och neomycin. Amylogene och senare BASF har haft som argument att detta inte är något problem eftersom den här antibiotikan används mycket lite. Men både andra EU- och EES-länder är av annan åsikt. I både Norge och Litauen använder man antibiotikan kanamycin i human- och veterinärmedicin. Kanamycin är även tänkt att vara ”back-up” antibiotika mot multiresistent tuberkulos.

Den första ansökan om godkännandet av Amflora gällde även användning av potatispulpan som djurföda. Amylogene hade inte gjort några försök eller toxikologiska studier alls och detta ansåg inte Jordbruksverket vara nödvändigt. De hänvisade enbart till att avvikelserna i näringsinnehållet var så ”små” i förhållande till Prevalent. SCP efterlyste fakta om det här och under vintern 1999/2000 fick Amylogene utföra utfodringsförsök. I en kortfattad rapport på 7 sidor visas att ingen akut giftighet gick att upptäcka, men försöket som endast pågick under åtta veckor kunde omöjligen visa mer långsiktiga skador.

Även om Amflora är utvecklad som en industriprodukt är potatisen ofarlig att äta.

Konflikten

Samtidigt som de andra medlemsländerna hade börjat studera Amflora uppstod en konflikt inom EU. Ett antal medlemsländer ville skärpa regelverket för GMO och konflikten ledde till att EU helt slutade att godkänna GMO-grödor från slutet av 1998. Något som inte upphörde förrän 2003, då en ny lagstiftning var framarbetad. EU började då återuppta gamla ansökningar och Amflora blev återigen aktuell. Våren 2004 godkände Jordbruksverket på nytt ansökan om kommersiell odling av Amflora, även om det fanns invändningar från andra svenska myndigheter. Naturvårdsverket hade bland annat invändningar mot att det inte fanns några samexistensregler i Sverige, de kom först 2007, och Kemikalieinspektionen ville inte godkänna en gröda med antibiotikaresistensgener.

När övriga EU-länder återigen granskade Amflora hade flera kvar sina tidigare invändningar. Cypern var kritisk till att inga bedömningar av spridningsrisker hade gjorts i Sydeuropa. Om Amflora godkänns för kommersiell odling av EU-kommissionen gäller beslutet hela EU. I Sydeuropa, där klimatet är mildare, är det vanligt att potatisar klarar sig över vintern. Jordbruksverket har i sitt godkännande särskilt påpekat att spridningsrisken är liten eftersom knölarna fryser ihjäl på vintern, men det gäller ju enbart Nordeuropa. En ny fråga som dök upp var om grödan kunde orsaka några effekter på insektspopulationer och BASF, som ägde Amflora, var tvungna att utföra en studie. Den här aspekten hade inte alls tagits upp av Jordbruksverket. 2005 kom även redogörelsen om att genen var 40 % större och hade en annorlunda sammansättning än man tidigare trott.

Misstag i bedömningarna?

I fallet kring Amflora har inte Jordbruksverket eller Amylogene/BASF alls gjort sig skyldiga till något brott. Dock är det många frågor som inte ställts och där myndigheten i Sverige vid ett flertal tillfällen ställt betydligt mindre krav på utredning i förhållande till andra EU-länder. Jordbruksverket har praktiskt taget aldrig ifrågasatt Amylogene/BASF:s uppgifter. Det känns märkligt om Jordbruksverket gjort sådana här svaga bedömningar konsekvent av misstag. Istället är det kanske deras önskan om en svensk, konkurrenskraftig produkt på den europeiska marknaden som haft inflytande på deras agerande. Amflora-fallet ger även en bild av växtförädlingsföretagens svaga intresse att undersöka hur säkra deras produkter är. Med tanke på företagens stora ekonomiska intressen är det A och O med fungerande oberoende kontrollinstanser.

2005 hade fortfarande inga genmanipulerade grödor godkänts för kommersiell odling inom EU. Vissa hävdar att Amflora skulle användas som murbräcka för GMO-odling inom EU. För det första är det en industriprodukt, där köparna är betydligt lättare att bedöma. Det är lättare att avgöra vad ett företag är villigt att köpa än privatpersoner, då privatpersoner till exempel kan få en negativ inställning till produkten genom påverkan av media. Livsmedelskonsumenter i EU har dessutom en ganska negativ inställning till GMO. Potatis är även en bra gröda att odla så tillvida att den har svårt att själv sprida sig och etablera sig i naturen. Amflora är heller inte utvecklad av storföretaget Monsanto, vars namn har en negativ effekt i många kretsar. Amflora hade goda möjligheter att bli den första GMO-grödan i EU men så blev inte fallet. Genmodifierad majs samt nejlikor hann före.

Senaste nytt

Lite ironiskt är det dock, att under tiden jag skriver det här arbetet så godkänns Amflora potatisen. Financial Times rapporterade den tredje mars 2010 att Amflora har blivit godkänd för kommersiell odling av EU-kommissionen. BASF:s plan ska tydligen vara att börja odla potatisen i Tjeckien, Tyskland och Sverige och målet är att konkurrera med den kemiska stärkelsen till pappersindustrin. I beslutet blev även potatispulpan godkänd för foderanvändning. Amflora innehåller fortfarande en antibiotikaresistent gen. Tilläggas bör att EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso har flyttat GMO-beslut från miljödirektoratet till konsument- och hälsodirektoratet. Detta behöver inte ha påverkat beslutet i sig men eventuellt får frågor om miljö och biologisk mångfald där mindre betydelse. Även om Amflora inte blev den första godkända grödan så kan det alltså bli den första kommersiella GMO-grödan att odlas på svenska åkrar.

Tidigare har EU haft samma regler för import av genmodifierade produkter som för 
GMO-livsmedel och GMO-foder. Även om produkten är godkänd i det land den härstammar 
ifrån. Då gällde att om genmodifierad majs från USA skulle importeras till EU behövde den 
uppfylla kraven EU har för genmodifierat livsmedel (se ovan). 

 
GMO-odlande länder med USA i spetsen ansåg att det här var ett handelshinder och anmälde 
EU:s gentekniklagstiftning till världshandelsorganisationen WTO. WTO har rätt att beordra 
medlemsländer att ändra lagstiftning som anses strida mot WTO-avtalen och om landet inte 
följer WTO-beslutet kan de bli tvungna att betala stora ekonomiska ersättningar till den 
klagande parten.  EU förlorade tvisten mot USA 2007 och fick då fram till den 11 januari 
2008 att ändra sina regler. Trots detta har flera medlemsländer gått emot kraven och 
tillämpat egna förbud mot GMO. USA har dock meddelat att de inte tänker driva 
WTO-processen vidare direkt, utan enbart hålla ögonen på hur EU går vidare. Men om USA 
drar igång processen kan EU bli skyldig att betala ersättning. USA har inte kommit med några 
siffror om hur mycket det skulle röra sig om, bara att det ska motsvara värdet på de 
exportintäkter man anser sig ha förlorat.

 
Det finns även rapporterade fall av illegal handel med GMO. Den senaste rapporten var från 
Tyskland, där den tyska regeringen meddelade övriga EU-länder den 8 september 2009 att 
de beslagtagit genmodifierat lin. Linet, som var tolerant mot sulfonylurea-baserat 
bekämpningsmedel, var inte godkänt inom EU. Leveransen kom från Kanada via Belgien.

EFSA, som nämnts ovan, är EU:s livsmedelsmyndighet och har som syfte att kunna erbjuda 
EU-kommissionen oberoende vetenskaplig rådgivning i alla frågor som direkt eller indirekt 
handlar om livsmedelssäkerhet. Myndigheten är en självständig organisation gentemot de 
övriga EU-institutionerna och anses av EU vara en av de viktigaste inrättningarna i den nya 
EU-lagstiftningen om genmodifierat livsmedel. EFSA har dock fått kritik för att de oftast är 
positiva till GMO-ansökningar och deras opartiskhet har ifrågasatts eftersom flera av deras
medlemmar har haft anknytning till GMO-industrin. 

 
Organisationen Friends of the Earth Europe är en av de organisationer som riktat kritik mot
EFSA och presenterade i november 2004 en rapport om medlemmar i EFSA:s koppling till 
genteknikindustrin. De är även kritiska till att medlemmar i EFSA kan tillhöra 
livsmedelsmyndigheter i medlemsländer och alltså kunnat godkänna samma ansökningar 
innan de kommer till EFSA.  

 
Medlemmar i EFSA:s GMO-panel måste redovisa finansiella intressen. När Friends of the 
Earth Europe gjorde sin rapport 2004 visade det sig att en av medlemmarna, Mike Gasson,
hade direkt kontakt med genteknikindustrin. Han var konsult till Danisco Venture. Danisco 
Venture är ett investeringsbolag som investerat i bioteknikföretag och även jobbat med att 
marknadsföra genmodifierade foderbetor i Europa. Gasson har även aktier i Novacta, ett 
farmaceut- och bioteknikföretag. Det finns andra medlemmar i EFSA som hade en indirekt 
koppling till bioteknikföretag. En av dessa var Pere Puigdomenech som jobbar för ett institut 
som gör research-arbete för bioteknikföretag. Han var även vice ordförande vid 7th 
International Congress on Plant Molecular Biology som sponsrades av genteknikföretag som 
Monsanto, Bayer och DuPont. Det finns även andra medlemmar som deltagit vid liknande 
konferenser sponsrade av genteknikföretag men som inte redovisat detta på EFSA:s hemsida. 
Två tyska medlemmar, Hans-Jorg Buhk och Detlef Bartsch, har också deltagit i kampanjfilmer 
från bioteknikföretag. 

 
Åtta medlemmar, nästan en tredjedel, i EFSA:s GMO-panel har också deklarerat att de varit 
med vid arbetet kring ansökningar på nationell nivå. 

I Friends of the Earth Europes kritik mot EFSA tycker de att det är fel om medlemmar i EFSA redan bildat sig en bestämd uppfattning om ärendet innan det ska behandlas av EFSA samt att medlemmen i sådant fall skulle kunna värna om sitt lands egna intressen. Kritiken riktar sig även mot att flera medlemmar har varit inblandade i det av EU grundade projektet Entransfood. På projektets egen hemsida har det presenterats i syfte att “facilitate market introduction of GMO’s in Europe, and therefore bring the European industry in a competitive position” alltså underlätta införandet av GMO på den europeiska marknaden för att föra den europeiska industrin till en konkurrenskraftig position.

Personligen tycker jag ett Friends of the Earth Europe:s kritik mot EFSA är lite väl hård. Det går inte att bevisa att medlemmarnas koppling till bioteknikindustrin skulle ha påverkat EFSA:s oftast positiva inställning till GMO. I de här fallen tror jag snarare det kan bero på medlemmarnas egen syn på GMO i sin helhet som kan ha påverkat besluten. Det finns för- och nackdelar i beslut och beroende på hur man värderar för- respektive nackdelarna fattar man sitt beslut. Det kan hända att medlemmar värnar om sitt lands intressen om de även arbetar med ansökningarna på nationell nivå. Men så länge det klart redovisas innan ett beslut fattas, om en medlem både jobbat med frågan för EFSA och på nationell nivå, borde det vara accepterat.

Det gäller dock att vara kritisk, oberoende myndigheter är en absolut nödvändighet för att kunna upprätthålla de lagsystem kring GMO som ska skydda konsumenterna.

I USA är genmanipulerat livsmedel på en helt annan nivå än i Europa och år 2005 uppskattades USA ha GMO-odlingar på cirka 49,8 miljoner hektar. Grödorna som odlades var majs, soja, raps, bomull, squash och papaya. Ledare på GMO är det amerikanska företaget Monsanto som grundades i St. Louis, Missouri, redan 1901. Monsanto omsatte 68 miljarder kronor under 2007. I dokumentären ”The World According to Monsanto” av fransyskan Marie-Monique Robin riktas hård kritik mot företaget, med stöd från olika delar av världen.

Mörkt förflutet

Monsanto har en mörk historia bakom sig och är företaget bakom två av de värsta kemikalierna någonsin, PCB och Agent Orange. PCB utvecklades under 1920-talet och användes mycket inom industrin. Problemet med PCB är först och främst att det är cancerframkallande, men även dess långa nedbrytningstid är ett mycket stort problem. I Sverige förbjöds det 1972 men det finns fortfarande kvar i naturen. Agent Orange användes av USA under Vietnamkriget som avlövningsmedel. Dock var det inte bara löven som dog, utan även 400 000 människor dog eller fick allvarliga skador och 500 000 barn föddes med missbildningar.

Det är diskuterat hur mycket Monsanto visste om effekterna av dessa kemikalier. När flera dokument blev offentliga stod det i alla fall klart att Monsanto blev säkra på PCB:s skador på miljön under 1960-talet. Dock visar dokument att företaget gjorde mycket för att mörkerlägga dessa fakta. I bland annat ett dokument (http://www.chemicalindustryarchives.org/search/pdfs/anniston/19700216_205.pdf) gällande föroreningar från 16:e februari 1970 skriver N.T. Johnson på Monsanto att företaget inte kan förlora en dollar och att kunder själva får avgöra om produkten är miljöfarlig.

Nu har i alla fall detta anrika företag sadlat om till GMO istället, där de idag är dominerande på marknaden.

USA:s policy

USA har valt en helt annan riktning än Europa när det kommer till GMO. Under president George Bush den äldre utvecklade USA sin policy kring GMO och policyn presenterades i ett tal den 26 maj 1992 av vicepresident Dan Quayle. Där säger han att USA är världsledande inom genteknik. Redan 1991 omsatte industrin 4 miljarder dollar, men industrin borde utvecklas så att den kan nå 50 miljarders omsättning till år 2000. Detta skulle uppnås genom att undvika ”unnecessary regulation”.

I USA dras de viktigaste linjerna kring GMO av U.S. Food and Drug Administration (FDA), vilket kan liknas med Livsmedelsverket i Sverige. Det är ett känt faktum att ett flertal personer har hoppat fram och tillbaka mellan att arbeta hos FDA och Monsanto, där vissa gått emellan flera gånger. Däribland Michael Taylor som var viceordförande för FDA när policyn kring GMO sattes.

I USA bedöms en GMO-gröda vara mer lik en vanlig gröda än vad vi anser inom EU. GMO i USA har en grundregel som kallas ”principle of substantial equivalence”. Regeln bygger på att till exempel genmodifierad majs fortfarande innehåller i princip samma substanser som vanlig majs. Argumentet känner ni igen från fallet med Amflora-potatisen där Amylogene till stor del byggde argumenten i sin ansökan på Amfloras likhet med sin moderpotatis Prevalent. Dock syns det tydligt i det fallet att det är möjligt att få en större likhet mellan potatissorterna om man fifflar med siffrorna, vilket Amylogene gjorde i fallet med Amflora där de presenterade halterna i Amflora och Prevalent per areal istället för viktenhet. FDA:s officiella position är att de gener man för in med bioteknik kodar för protein som är väldigt lika proteiner som vi konsumerat i århundraden. Därför kan en genmanipulerad gröda anses vara i princip den samma som en vanlig, konventionell gröda och därför behövs ingen ytterligare lagstiftning. I en intervju av Marie-Monique Robin med James Marayanski, bioteknologisk koordinatör på FDA, säger Marayanski själv att han tycker reglerna kring GMO mer byggdes på politik än vetenskap.

All ny mat i USA måste leva upp till kravet kallat GRAS. GRAS står för “generally recognized as safe”. Om en ny tillsats ska tillsättas i mat måste produkten sedan testas så att den lever upp till GRAS. Om en kemikalie ska tillsättas i livsmedel finns det klara restriktioner om den ska bli godkänd, och det görs mycket tester kring den. En genmodifierad gröda har inga restriktioner för att bli GRAS-godkänd.

Lagstiftningen kring GMO i USA bygger enbart på att produkten ska vara säker för konsumenten, det tas ingen hänsyn till problem som genspridning. Monsanto själva säger I frågan att ”Adventitious Presence is Part of the Natural Order” alltså att främmande närvaro är en del av den naturliga ordningen. Om en genspridning sker som ger en planta fördelaktiga egenskaper är detta en del av den naturliga ordningen. Värt att tänka på är att om en organism får fördelaktiga egenskaper kan det förändra hela ekosystemet. Fördelaktiga egenskaper uppkommer naturligt i naturen, det är därför ekosystemet förändras naturligt och även därför vi människor befinner oss där vi gör. Men naturliga förändringar sker långsamt, tummens placering för att underlätta finmotorik har vi människor haft länge. Med genspridning från genmodifierade organismer kan vi påverka ekosystemet på ett sätt vi inte kan förutse.

Genspridning trotsar landsgränser

Doktor Ignacio Chapela som arbetade på Berkley University gjorde studier som visade att mexikansk majs hade utsatts för genspridning, något som senare bekräftades av andra mexikanska studier. Mexiko har en enorm variation av majs, bara i de södra delarna av regionen Oaxaca finns 150 olika majssorter. För att värna om mångfalden har den mexikanska myndigheten förbjudit odling av genmodifierad majs. Import av genmodifierad majs kan dock fortfarande ske och går inte att förbjuda på grund av NAFTA free-trade avtalet Mexiko tidigare slöt med USA och Kanada. 40 % av den amerikanska majsen som importeras till Mexiko är genmodifierad. Den är dessutom hälften så dyr som lokal mexikansk majs eftersom den är kraftigt subventionerad av de amerikanska myndigheterna.

Chapelas studier visade dock att genmodifierad majs har spridit sig till mexikanska odlingar, där majs med resistens mot Roundup hittades i fem regioner. Problemet med spridningen är att det automatiskt kan göra den mexikanska majsodlingen beroende av den amerikanska industrin. Det är ett nästan ofrånkomligt fenomen att den tillsatta genen i de genmodifierade majssorterna sprider sig till de lokala majssorterna. För att då kunna odla de traditionella lokala sorterna blir de mexikanska bönderna bland annat beroende av Monsantos Roundup och även gödningsmedel. För bioteknikföretag som Monsanto borde det alltså vara gynnsamt med genspridning då det ökar deras kundkrets utan minsta arbete från deras sida. I Paraguay blev odling av GMO lagligt som en direkt följd av den stora genspridningen av genmodifierade grödor från grannländer. Genspridningen beräknades komma främst från Argentina, där GMO har varit lagligt i 14 år.

Till skillnad från Europa har inte amerikanska konsumenter möjlighet att välja om de vill ha genmodifierat livsmedel. GMO märkning är förbjuden i USA. 70 % av livsmedlet som säljs bedöms ha genomgått någon bioteknisk process. 2006 var 90 % av sojabönorna i USA Roundup-resistenta.

Globaliseringens makt

2006 odlades totalt 250 miljoner tunnland GMO-grödor. Av dessa var cirka 70 % resistenta mot Roundup. En annan av Monsantos främsta produkter är BT-bomull, som framförallt odlas flitigt i Indien. Att det odlas i stor mängd i Indien beror på att Monsanto köpte Indiens ledande utsädesföretag 1999. Två år senare blev BT-bomull lagligt i Indien och lanserades under namnet Bollgard. Bollgard är genmodifierad att producera ett insektsmedel som avvärjer en bomullsparasit kallad bollworm på engelska. I bomullen har en gen från bakterien Bacillus thuringiensis införts. Bakterien är giftig för vissa insekter eftersom den har en gen som producerar gift mot dessa insekter. När genen sedan förts in i bomullen kan också giftet produceras i bomullen.

I Indien kontrollerar Monsanto det mesta av bomullsindustrin. Företaget tar ut 4 gånger så mycket för sitt utsäde än vad det traditionellt kostar. Många bönder bli därför tvungna att ta lån. Om skörden sedan blir dålig kan det leda till konkurs och i värsta fall självmord. Detta skildras bland annat i boken Seeds of Suicide av Vandana Shiva. Vandana Shiva vann 1993 det alternativa Nobelpriset, Right Livelihood Award, ett pris även Astrid Lindgren vunnit. Priset har som målsättning att "hedra och stödja de som erbjuder praktiska och exemplariska lösningar på de viktigaste utmaningarna världen står inför". Shiva fick priset med motiveringen att hon satt kvinnor och miljö i centrum för diskussionen av dagens utveckling.

Rättigheter till gener

Alla lantbrukare i Nordamerika som köper utsäde från Monsanto måste skriva på ett kontrakt kallat ”Technology Agreement”. I kontraktet bedyrar Monsanto sina rättigheter till den införda genen. Kontraktet innebär bland annat att bönder inte får spara utsäde till nästa säsong, allt måste användas eller så måste resterna slängas. Lokalt i USA har uttrycket ”gene police” myntats. ”Gene police” är anställda från Monsanto som kan komma till gårdar och ställa frågor och undersöka om bönder sparat utsäde från förra säsongen. Monsanto har även uppmuntrat bönder att anmäla sina grannbönder, de har till och med ett kostnadsfritt direktnummer, 1-800-Roundup. Monsanto utger årligen, sedan 2001, en rapport kallad Pledge report. Pledge report besår av läsning som ska bedyra Monsantos moraliskt korrekta arbete. Gällande patenten på genen skriver Monsanto i Pledge report att om någon skulle bli påkommen med att ha sparat utsäde så kommer detta att lösas till belåtenhet för både Monsanto och bonden. Verkligheten verkar dock inte vara så tillfredställande för bonden. The Centre of Food Safety gjorde en studie om farmare som blivit stämda av Monsanto för att de inte respekterat deras utsäde klausul. Resultatet visar på minst 100 rättegångar och ett flertal konkurser.

Är forskningen självständig?

Ett problem som diskuteras idag, inte bara kring GMO utan rent allmänt, är hur självständig forskningen är. Detta beror på att stora företag ofta sponsrar forskningsprojekt, ibland kan det vara helt nödvändigt med sponsring för att projektet ska gå att genomföra. Det måste självklart inte påverka resultatet om projektet är sponsrat men man kan anta att företaget bakom i alla fall hoppas på ett resultat som ska gynna dem.

Ett uppmärksammat fall är när den respekterade forskaren Arpad Pusztai, inför lanseringen av genmodifierade sojabönor i Storbritannien, sa i en intervju med BBC att han tyckte det var orättvist att medborgarna skulle användas som försökskaniner. Dagen efter förlorade Pustzai jobbet. Han hade lett ett forskningsprojekt med 30 forskare och med en budget på över 2 miljoner euro i Skottland. De gjorde undersökningar på genmodifierade potatisar och hur det påverkade råttor. Pustzai upptäckte inte att transgenen gav upphov till problem, däremot upptäckte han att tekniken kunde medföra skador på råttor. Ett känt faktum när Pusztai fick sparken var att Scottish Crop Reasearch Institute (SCRI) mottog stora summor pengar av Monsanto för att bedriva forskning.

Patent

Vid avsnittet om det gyllene riset togs det upp en del om patentsystemet som finns inom GMO och som kan skapa problem. Kan man verkligen ta patent på en gen? Generellt är patent ofta en förutsättning för att någon ska våga investera för att utveckla en ny idé till en färdig produkt. Genom patentsystemet kan företaget eller personen lägga tid och pengar på att utveckla en produkt och sedan få ensamrätt på att utnyttja den kommersiellt. Om inte ensamrätten fanns skulle något annat företag kunna utnyttja kunskaperna och utveckla en liknande produkt utan att ha behövt lägga ner tid och pengar på forskning.

I Sverige infördes 2004 möjligheten att ta patent på DNA-sekvenser. Liknande regler infördes i övriga EU. Det finns olika synpunkter på möjligheten att ta patent på gener. På ena sidan står argumenten om att företagen annars inte skulle våga satsa tid och kapitel men om de väl gjorde det skulle de kanske inte publicera vad de kommit fram till. Dessa argument ställs mot mer moraliska argument som att jag borde ha äganderätten till mina egna gener om det rör sig om gener hos människor. Skulle det upptäckas en ny genvariant i en människa, är det då forskarnas gen eller människans de funnit genen hos? Likt det gyllene riset är det ju fullt möjligt att liknande praktiska situationer uppstår, där man använt många olika patent och där det är så många som ska ha betalt, att det inte är lönsamt att släppa produkten på marknaden.

När det kommer till genmanipulation av djur, främst däggdjur, finns det fler frågeställningar än vid modifiering av växter. En av dessa frågeställningar är om det är moraliskt korrekt? Avlat djur har vi gjort i århundraden men att genmanipulera djur är mer diskuterat om det är okej. I och för sig är råttor vanligt förekommande som försöksdjur i laboratorier vid genmodifiering men det finns idag inget djur som är genmodifierat på den kommersiella marknaden. Dock borde moralfrågan likaså tillämpas när det kommer till hård avel.


Belgian Blue – opinionsbildaren

Belgian Blue är en ”monstertjur” med dubbel muskulatur som i slutet av 1990-talet väckte en kraftig debatt i Sverige om djurens rättigheter. Belgian Blue anses vara en av anledningarna till svenskarnas negativa inställning till genteknik. Inför riksdagsvalet 1998 hade till exempel miljöpartiet en valaffisch med den gigantiska tjuren och texten ”Det finns inga genvägar till bra mat”. Dock tror många att Belgian Blue är genmanipulerad, men så är inte fallet. ”Monstertjuren” är framtagen med traditionell avel, om än extrem, och djurets dubbla muskulatur beror på en gendefekt som uppkommit av naturlig mutation. Sedan EU-inträdet är Belgian Blue tillåten i Sverige, men i Sverige har det funnits en branschöverenskommelse om att inte använda Belgian Blue. Dock finns det rapporter om att kött från Belgian Blue förekommit i svenska köttdiskar utan konsumenternas vetande och även uppfödning av Belgian Blue i Sverige. Det sägs att alla som äter nötkött regelbundet någon gång ska ha ätit Belgian Blue.

Något som är intressant är varför just Belgian Blue har blivit så uppmärksammad. Kycklingarna har sin version av Belgian Blue i rasen cobb 700, som har i det närmaste fyrkantiga filéer för att passa i kartongen. Kalkonerna som föds upp idag i Sverige är så hårt framavlade att de inte kan para sig på naturlig väg. Något som kanske skapar arbetsmarknadens minst charmiga jobb, ”tuppmjölkare” (”mjölkningen” måste skötas för hand). Varför har just Belgian Blue då blivit mer uppmärksammad? Jag tror mycket beror på att tjurar och kossor är djur som vi anser ha ett större värde. Till skillnad från fåglar är kossor däggdjur vilket kan göra att vi känner en större samhörighet till dem. Vi ser dem mer som enskilda individer samtidigt som vi har en idyllisk idé av en svensk landsbygd med betande kossor. Något som förstärks i bland annat Bregott-reklamerna då en liten flicka leker med kossor på grönbete. Hon leker med svenska, naturliga kossor, inte någon Belgian Blue.

Trots att Belgian Blue inte är genmanipulerad har djuret bidragit till svenskarnas negativa åsikt gällande GMO.

Moralen

Jag tror samma moraliska syn finns när det kommer till genmanipulation. Desto mer samhörighet vi har med organismen, desto mer kontroversiellt är det att genmodifiera en organism. En bakterie, ingen samhörighet, okej att modifiera. En växt, ingen vidare samhörighet, moralsikt okej att modifiera. Men när det kommer till djur blir ämnet mer kontroversiellt ur moralsikt synpunkt. Genmodifierade möss är vanliga i djurförsök, något de flesta antagligen inte ser som omoraliskt. Däremot är till exempel xenotransplantation desto mer debatterat. Det går ut på att genmodifiera djur, oftast grisar, och sedan använda organen från djuren för transplantation till människor.

Samtidigt som genmodifiering av växter startade, under 1980-talet, startade även genmodifieringen av djur. Dock har det inte lett än så länge till någon kommersiell produkt inom livsmedelsindustrin. Men i USA har en ansökan om kommersiell odling av en genmodifierad lax varit under behandling i många år. Det betyder att frågorna om genmodifierade djur väntar alldeles runt hörnet, både hälso- och miljöfrågorna samt de moraliska. Men både när det kommer till avling och genmodifiering av djur kommer åsikterna skilja sig starkt i i-länder och u-länder. Man måste dock ha i åtanke att det är betydligt lättare för oss i ett i-land, utan matbrist, att fördöma något som moraliskt fel, än vad det är i ett land där matbrist råder.

Djurens rättigheter handlar om vår syn på om djuren enbart är till för att tillfredsställa vårt behov av mat eller om vi människor helt enkelt bara är ett djur i mängden och har skyldigheter mot de andra djuren. Personligen tycker jag att ett människoliv är mer värt än ett annat djurs liv i alla lägen, så i ett u-land med matbrist kan man inte ställa samma krav på djurens rättigheter. Men när det kommer till djurrättigheter i ett land som Sverige, där livsmedelsresurserna är säkerställda kan man ställa högre krav. En person som jobbade hårt för djurens rättigheter var Astrid Lindgren, hon fick till och med den nya djurskyddslagen i 80-års present av dåvarande statsminister Ingvar Carlsson. Astrid Lindgren var inte vegetarian utan hade synen att djur är mat, men när det kommer till vår moral gällande djur inom livsmedelsbranschen sa hon: ”Det är väl att begära för mycket att våra husdjur ska ha roligt. Men ett anständigt liv utan onödigt lidande, det borde de ha rätt till under sin korta stund på jorden”.

• Det kanske enklaste sättet att påverka samhället både lokalt och globalt är genom att rösta vid val. Eftersom GMO frågan mest regleras på EU-nivå så är valen till EU-kommissionen viktiga om man vill påverka deras inriktning i ämnet. Alla partier i riksdagen har idag utvecklat en politik i GMO-frågan. Här nedan sammanställs riksdagspartiernas, samt Sverigedemokraternas (som är nära att komma in i riksdagen), åsikter och de rangordnas utifrån hur GMO-positiva de är. Sverigedemokraterna anses av många bara vara ett enfrågeparti och av personligt intresse har jag velat ta reda på om de ens utvecklat någon politik i denna fråga. Detta år, 2010, är det valår. Kanske GMO-frågan kommer att spela in när du gör ditt val.

  
  Positiva:

  
  1) Moderaterna

  · Anser att genteknik kan vara ett verktyg i fattigdoms- och hungersbekämpning.

  · Tror att GMO kan ha stor betydelse för klimatanpassningen av odlingar och matproduktion.

  · Anser att man med genteknikens hjälp kan förbättra växternas näringsvärde, varvid man ytterligare kan öka livsmedelsproduktionen och därmed förbättra levnadsvillkoren för många av jordens människor.

  · Anser att exempelvis odlingszoner är en viktig åtgärd för att kontrollera att genmodifierade grödor och konventionella grödor inte sammanblandas.

  · Gällande hur man ska tillämpa genteknik på djur måste man först göra etiska bedömningar. När det gäller djur med utvecklad intelligens och själsliv bör man vara mycket mer restriktiv än när det gäller lägre former.

   

  2) Folkpartiet

  · Försiktigt positiva till GMO.

  · Tekniken kan innebära stora vinster för mänskligheten i form av nutrition.

  · Forskningen måste övervakas så att den inte får oförutsedda konsekvenser.

  · Alla etiska dilemman som kan uppkomma måste debatteras och diskuteras noga.

  · Viktigare att det står på varans förpackning vad den innehåller än hur varan i sig har producerats. Det är upp till individen att välja, något som gör att konsumenterna får stor makt.

   

  
  
  Tveksamma:

  
  3) Sverigedemokraterna

  · Anser att mat ska vara naturlig och ekologisk så långt det är möjligt, men i vissa fall och efter noggranna kontroller kan genmanipulerad mat vara berättigad.

  
  4) Socialdemokraterna

  · Inte negativa till genteknik men försiktighetsprincipen ska följas.

  · Användning av genteknik måste regleras internationellt eftersom både
  forskning och handel med kommersiella produkter idag är gränslösa.

  · GMO ska kunna godkännas för odling och foder endast om de är säkra ur hälso- och miljösynpunkt.

  · Det går inte att garantera noll inblandning av GMO i konventionellt
  odlade grödor. Dock måste det betonas att den GMO som det kan finnas spår av
  ska vara riskbedömd. Det ska även gå att inrätta GMO- fria zoner för att hindra spridningen av GMO-grödor till närliggande åkrar.

  · Alla livsmedel som innehåller GMO bör tydligt märkas för att konsumenterna skall kunna göra medvetna val.

  · Motsätter sig patent på gener, men kan tänka sig att ge patent på en tillämpning av en gen i exempelvis läkemedelsindustrin.

  · En fortsatt diskussion om olika gentekniska tillämpningsområden är den bästa
  garantin för att tekniken används ansvarsfullt och i enlighet med
  försiktighetsprincipen.

   

  5) Kristdemokraterna

  · Försiktighetsprincipen måste leda till en restriktiv hållning beträffande genetiskt modifierade livsmedel.

  · Den genetiska mångfalden ska värnas.

  · Ett tydligt märkningssystem måste finnas så att konsumenten har möjlighet att avstå produkter som innehåller GMO.

  · Produkter där genetiskt modifierade grödor varit med i processen måste märkas.

  · Det ska vara tillåtet för kommuner, andra lokala myndigheter och organisationer att endast köpa varor som är fria från genetiskt modifierade organismer.

  
  Negativa:

  
  6) Vänsterpartiet

  · Är emot GMO i dagsläget.

  · Anser att vi har för dåliga kunskaper om GMO:s risker som spridningseffekter och långsiktiga hälsoeffekter.

  · Anser att försiktighetsprincipen ska följas, d.v.s. att ett ämne måste bevisas helt ofarligt för att det ska godkännas.

  · Vänsterpartiet anser att en framtida livsmedelsförsörjning kan klaras av utan GMO, där det snarare rör sig om en fördelningsfråga mellan fattiga och rika. Samt att odlingsmarken skulle kunna utnyttjas bättre genom att dra ner på köttproduktionen. Idag används 70 % av odlingsmarken till att odla foder till köttdjur.

  · Ser hellre en utökning av den ekologiskt producerade maten.

   

  7) Miljöpartiet

  · Vill helst ha bort de genmanipulerade livsmedlen.

  · Anser att genmanipulation vid framställning livsmedel är en onaturlig process som innebär allvarliga risker för våra ekosystem.

  · Kräver hårdare krav för att få genmanipulerade grödor godkända.

  · De genmanipulerade livsmedlen som finns idag måste tydligt märkas så att konsumenten får ett val.

   

  8) Centerpartiet

  · Vill inte tillåta genmodifierad mat i Sverige.

  · Miljön kan ta stryk av GMO.

  · Möjligheterna GMO ger, väger inte upp de stora riskerna det kan innebära för människors och djurs hälsa.

  · Vill skapa mervärden kring det som odlas och föds upp.

  · Vill ha mat med kvalitet och identitet.

  · Tror att folk efterfrågar närproducerat och inte konstgjort.

När jag började med det här projektet hade jag en ganska opartisk syn på GMO. Jag hade hört både för- och nackdelar, som att det gyllene riset kan minska svält eller att genteknik bara gynnar de rika. När det kommer till det gyllene riset tror jag inte att det är det bästa sättet att minska svält eller bristsjukdomar. Det är som sagt en väldigt vattenkrävande gröda och där man helst vill använda riset är även vatten en bristvara. Personligen tror jag bristsjukdomarna kan bekämpas med en mer varierad föda och jag tycker man istället borde hjälpa bönderna i dessa länder att börja odla mer varierat istället för att introducera det gyllene riset.

Rent generellt tycker jag att många av de genmodifierade produkterna inom livsmedelsindustrin är väldigt onödiga. Att till exempel använda genmodifierade bakterier för att ge vinet en djupare karaktär tycker jag tar bort lite av charmen. Det är ungefär som att vi med kemikalier kan skapa tillsatser som ska likna vanilj och som många tycker smakar bättre än den vanilj som kommer från vaniljorkidén. Då tycker jag inte längre det är vanilj och det borde få ett annat namn. Samtidigt vänjer vi oss att föredra onaturliga kemikalier framför den äkta varan. Ändå tycker jag genmodifierade bakterier inom livsmedelbranschen är ett accepterat användningsområde. Bakterierna släpper vi inte ut på åkrar utan kan behålla i laboratorium. Det är även en mindre avancerad uppbyggd organism som använder sig av kloning vid fortplantning och det borde därför vara lättare att överskåda eventuella risker. Samtidigt måste kontrollen av genmodifierade bakterier vara mycket hård så att de inte lämnar laboratorierna och kommer ut fritt i naturen. Bakterier är antagligen den livsform som visat sig mest levnadsduglig under all tid. Cyanobakterier var den första livsformen som började utföra fotosyntes och än idag finns de kvar, ofta under namnet blå-gröna alger.

Om vi väljer att genmodifiera grödor så att de blir herbicidresistenta som Monsantos Roundup-förberedda majs måste vi vara medvetna om att det då antagligen inte bara rör sig om en genmanipulation och sen är allt klart. Genom naturliga mutationer har organismer förmågan att förändra egenskaper och detta gäller även ogräs. Som det till och med rapporteras om har ogräs redan hittat möjligheter att överleva Roundup. Om ogräsbekämpningen ska vara lika effektiv som tidigare borde det innebära att vi måste hitta ett nytt bekämpningsmedel och genmodifiera grödorna efter det. Det skulle kunna innebära att vi då antagligen måste använda oss av en starkare kemikalie som är ännu sämre för miljön.

Ett annat givet problem med genmodifierade grödor är genspridningen. Den främsta farhågan med genspridning är enligt mig att det i princip är omöjligt att överblicka vad det kan få för långvariga konsekvenser. Likt Monsanto motiverar det, med att främmande närvaro är en naturlig del av tillvaron tycker jag inte är godtagbart. Visst är det så enligt biologins regler att de individer med övertag ska överleva och driva evolutionen framåt men jag tycker inte att det är vi människor som ska skapa övertagen. Det kan som sagt få oanade konsekvenser. Genspridningen kan även vara ett hot mot ekologiska bönder, något som kan minska den ekologiska marknaden om det här blir ett allmänt faktum och det anses vara en risk att odla ekologiskt. Personligen tycker jag vi borde satsa på ett ekologiskt jordbruk istället för GMO. Om den ekologiska marknaden ökade skulle inte de ekologiska produkterna behöva vara dyrare. Eventuellt skulle ett GMO-jordbruk kunna vara bättre för miljön än ett konventionellt, förutsatt att det i framtiden går att minska miljögifterna med GMO eller anpassa grödorna så att mindre giftiga bekämpningsmedel går att använda. Men ekologiskt är fortfarande bäst ur miljösynpunkt.

När det kommer till frågan om matbrist i tredje världen tycker jag främst problemet handlar om fördelning och jag tror inte vi behöver öka jordbruksproduktionen. Enligt Siri Maassen, miljöpolitisk sekreterare för Vänsterpartiet, produceras idag 1,5 gånger så mycket mat som behövs för att mätta alla världens människor. I västvärlden slängs 25 % av vår mat. Med dessa siffror går det inte att förneka att matbrist på vissa ställen i världen beror på en ojämn fördelning. I dagsläget behöver vi alltså inte öka produktionen eller effektivisera jordbruket med till exempel GMO för att säkerhetsställa mat, som vid den gröna revolutionen. Dock ökar jordens befolkning kraftigt och beräknas uppgå till 9 miljarder år 2050. Men trots folkökningen tror jag inte vi skulle behöva ta till genmodifierade grödor som exempelvis har högre näringsinnehåll för att maten ska räcka för jordens människor. För det första har fattigare delar av jorden inte helt gått igenom den gröna revolutionen än. Där jordbruket är primitivt går det att göra stora förbättringar. För det andra är hela livsmedelsindustrin relativt ineffektiv med tanke på att 70 % av allt som odlas går åt som föda till boskap. För varje steg upp i näringskedjan görs energiförluster. Att odla grödor och sedan använda dem som foder är alltså en energiförlust i jämförelse med att äta grödan direkt.

Det är tveksamt och inte heller bevisat att de genmodifierade grödor som finns på marknaden idag skulle kunna bidra till en effektivisering. Jag tycker personligen att många av de GMO-produkter som tas fram idag är onödiga. Ett exempel är stärkelsepotatisen Amflora som främst ska användas inom pappersindustrin. Den här typen av stärkelse finns redan i majs efter naturliga mutationer och går även att ta fram med kemiska processer, alltså handlar framtagandet av Amflora enbart om att få fram en ekonomiskt konkurrenskraftig produkt. Antagligen handlar det lite om politisk riktning beroende på hur viktigt man tycker det är att öka konkurrensen på marknaden. Personligen tycker jag inte det är motiverat att ta fram en genmodifierad produkt bara för att vi ska kunna göra oss mer konkurrenskraftiga inom pappersframställningen i Nordeuropa. Om en genmodifierad produkt tas fram tycker jag den ska fylla ett tomrum på marknaden inte göra det trängre där det redan finns alternativ.

I ett demokratiskt samhälle är det majoriteten som ska avgöra hur samhället ska utvecklas. Detta gäller även användandet av bioteknik. Kunskap har alltid två sidor. Ju mer vi vet desto mer har vi möjlighet att göra både när det kommer till användning för ett positivt men även negativt syfte. Det händer att forskarvärlden blir fartblinda och allt för ivriga att pressa fram utveckling, vilket inte alltid behöver betyda att de är de bästa att ge omdömen i frågan gällande hur vi ska använda forskningsresultaten. Samtidigt, om majoriteten ska avgöra hur vi ska tillämpa tekniken krävs det att de flesta sätter sig in i frågan med konkret fakta för att minska risken att opinionsbildare, som media, får allt för stor påverkan på majoritetens beslut. Det är även av yttersta vikt att politiker, som har i uppgift att förmedla sina väljares åsikter, gör detta. Kring just detta verkar det dock vara lite tvetydigt. Majoriteten i EU anses vara GMO-negativ. Ändå har nu några grödor blivit lagliga att odla. Det krävs att politiker och myndigheter inte påverkas av företags påtryckningar. GMO-frågan visar även att det finns negativa aspekter med att vara med i handelsavtal som till exempel WTO. Handelsavtal kan påverka så att vi blir påtvingade GMO-produkter som majoriteten inom EU inte är intresserade av bara för att det annars, enligt handelsavtal, är mot den fria handeln. Jag tycker det är märkligt att Kemikalieinspektionen måste ändra sin bedömning av en kemikalie för att det annars går mot den fria handeln. Människors och miljöns hälsa ska fortfarande gå före den fria konkurrensen.

I rapporten av Britt-Louise Lennefors om rhizomania i sockerbetor berättar hon sin åsikt om att resistenta sockerbetor är den enda möjligheten att behålla en ekonomisk lönsamhet i drabbade sockerbetsodlingar. Personligen tycker jag man kan ifrågasätta om det är värt att använda genmodifierade grödor för att uppnå en ekonomisk lönsamhet vid dessa drabbade sockerbetsodlingar. Med tanke på att 40 % av EU:s totala budget går till jordbruksstöd så känns det i alla fall teoretiskt möjligt att en del av dessa pengar skulle kunna gå till bidrag till sockerbetsodlingar drabbade av rhizomania, för att dessa skulle kunna undvika GMO och fortfarande upprätthålla verksamheten.

Det är ganska logiskt att det mesta av GMO-frågan avgörs på EU-nivå. Det är inte direkt så att växter respekterar landsgränser när det kommer till fortplantning. Som sagt kan pollen från majs sprida sig över flera tusen meter. Alltså borde det vara en ganska stor risk att till exempel pollen från en majsodling i Belgien kan sprida sig till Nederländerna. Utifrån detta faktum borde det vara bättre om även frågan om ersättning vid genspridning löstes på EU-nivå istället för att varje land ska ha en egen lösning. Det vore också nyttigt om internationella överenskommelser utanför EU kunde uppnås eftersom GMO-bestämmelserna mellan EU och USA skiljer sig ganska kraftigt. Det är tråkigt om det uppstår sådana problem som i Paraguay där legaliseringen av GMO var en direkt följd av de stora genspridningarna från grannländer.

Mat är absolut livsnödvändigt för oss. Det går inte att förbise ett litet paradoxalt faktum att ägandet av livsmedel har med samhällets utvecklingstakt glidit längre ifrån individen. Innan industriella revolutionen och urbaniseringen den förde med sig, var det vanligare att man tillgodosåg sina behov själv. Kläderna man skulle ha sydde man själv och de grödor man skulle äta odlade man. Med jordbrukets effektivisering och främst efter den gröna revolutionen har grödorna odlats av ett färre antal personer. Det har varit dessa bönder som egentligen haft äganderätten till dessa grödor och sedan sålt dem vidare till övriga behövande personer. Med ett GMO-baserat jordbruk är det snarare växtförädlingsföretagen som får äganderätten till grödorna. Med ett globaliserat GMO-jordbruk som dominerar över det konventionella uppstår en situation där det skulle finnas en teoretisk möjlighet till ett monopol på grödor. Om någon nu kunde äga maten skulle denna ha överlägsen makt. Detta är knappast ett troligt scenario men det går att leka med tanken.

Slutligen är min personliga åsikt att vi ska använda GMO i livsmedelsindustrin så lite som möjligt, om än alls. Än så länge vet vi för lite om dess långvariga effekter och hur det kan påverka ekosystemet i sig. Däremot kan gentekniken vara användbar inom andra branscher, bland annat läkemedelsbranschen. Det är när vi släpper GMO utanför laboratorier vi kan tappa kontrollen. Jag ser inte att vi är i behov av en ytterligare effektivisering av jordbruket i dagsläget och jag anser att ur miljösynpunkt är det ekologiska jordbruket bäst. Jag tror den nuvarande matbristen är ett fördelningsproblem, lösningen finns inte i matens gener utan i människors attityd till jämställdhet.

Efter legaliseringen av GMO-grödor inom EU har den genmodifierade maten fått sitt fäste också i Europa. Den är fortfarande begränsad här, EU har på pappret världens hårdaste lagstiftning kring genmodifierad mat och delar av övriga världen ligger långt före när det kommer till GMO-mat. Trenden visar alltså att den genmodifierade maten är på frammarsch i världen, vare sig vi vill eller inte med tanke på den negativt inställda majoriteten i Europa. Om inte majoriteten får en mer rationell negativ inställning till genmodifierad mat, tror jag utvecklingen fortsätter framåt och vi kommer bli mer och mer beroende av GMO-mat.

Om utvecklingen av GMO inom livsmedelsindustrin kommer ske i lugn takt tror jag däremot användandet av gentekniken inom andra områden kommer ske betydligt snabbare och i kölvattnet av denna utveckling kommer GMO-maten ha goda möjligheter att bli dominant. För gentekniken har många andra användningsområden än inom livsmedelsindustrin. Gentekniken har gjort det möjligt att med ett blodprov kunna avgöra vad en människa bär på för genvarianter. Den här typen av information skapar en helt ny personlig identitet. Till exempel kan man med ett test avgöra hur stor risken är att drabbas av någon dödlig, ärftlig, sjukdom. Det innebär tillgång till massa tidigare dold fakta. Under de kommande årtiondena kommer antagligen den här typen av tester bli mycket vanligare. Dessa tester skulle kunna ge information om man till exempel ska undvika att jobba i någon specifik arbetsmiljö för att undvika utvecklandet av en farlig sjukdom, något som kan rädda liv.

Detta skapar dock även många komplicerade situationer och frågor som exempelvis, vem äger rätten till den här informationen? Är det bara jag som ska veta vilka gener jag har? Går gener att likna vid personliga tankar och känslor? Om banker fick veta människors gener skulle de antagligen inte låna ut pengar till någon som eventuellt kan drabbas av en livshotande sjukdom, räntan skulle i alla fall vara betydligt högre. Försäkringsbolag skulle nog inte heller teckna vissa försäkringar med personer som bär på ”farliga” gener. Även om generna blev privat information, som läkarjournaler, så kan det uppstå lite speciella utpressningssituationer. Det är lätt att lämna efter sig DNA, till exempel ett hårstrå, och med modern teknik borde fler än enbart forskare och läkare kunna göra DNA-analyser.

Ett sådant här samhälle skulle pådriva en större önskan om så bra gener som möjligt. Kanske detta samhälle till och med skulle mana oss att inte bara välja vilka gener vår mat ska ha utan även vilka gener en bebis ska ha. En liknande futuristisk värld visas upp i spelfilmen GATTACA från 1997 med bland annat Jude Law och Uma Thurman i huvudrollerna. I denna framtidsvärld bygger hela individens handlingsmöjligheter på dennes gener. Att ha en så perfekt genuppsättning som möjligt innebär mer makt och generna indelar samhället i nya klasser. Även om det inte går så långt att vi väljer gener i förskott till bebisar tror jag att vi är på väg mot en mer accepterande värld när det gäller genmodifiering och i denna värld blir genmodifierad mat självklart en mer naturlig del. De idag oanade riskerna genspridning kan leda till lär vi antagligen inte upptäcka om inte något tråkigt inträffar. Tyvärr har det varit så tidigare i historien att vi behöver göra misstag innan vi förhoppningsvis lär oss något. Om däremot utvecklingen av GMO-mat låg på is ett tag skulle vi antagligen kunna utveckla tillräckligt med kunskap och teknik för att mer noggrant analysera de mer långsiktiga effekterna. Kunskap har alltid flera sidor. Förhoppningsvis är det dock majoriteten som avgör hur vi ska använda kunskapen.

Spridningen av GMO i världen idag.

Om du vill undvika genmodifierad mat finns det märkningar du ska kolla efter. Det finns certifierad GMO-fri produktion, inom detta ingår:

1) Alla produkter, även importerade, som är ekologiskt märkta.

2) Alla KRAV-märkta produkter.

3) Alla produkter med Svenskt Sigill-märke.

Som det ser ut idag finns både GMO-fritt och GMO-producerat på marknaden. Det är viktigt att komma ihåg att konsumenten har makt, valen idag påverkar utvecklingen av den framtida marknaden.

Litteratur:

Henrik Brändén, Genteknik, kloning och stamceller (2004), Vetenskapsrådet.

Torbjörn Esping och Ylva Esping, Monsterbiff till middag? (2010), Whalström och Widstrand.

Gunnar Björndahl, Birgitta Landgren och Mikael Thyberg, SPIRA Biologi A (2007), Liber AB

Artiklar:

Peter Einarsson, Sverige sopar banan för första ”egna” GMO-grödan, Ekologiskt Lantbruk (nummer 9 2005).

Peter Einarsson, Riskerna som avfärdades och frågorna som inte ställdes, Ekologiskt Lantbruk (nummer 9 2005).

Peter Fredriksson, Svårt att välja bort genmaten, Östgöra Correspondenten (29/4 2006).

Britt-Louise Lennefors, Rhizomania i sockerbetor (2007), Meddelande från Södra jordbruksförsöksdistriktet (nr 60).

Dokumentär:

Marie-Monique Robin, The World According to Monsanto (2005), Arte France.

Internet:

http://www.sjv.se/download/18.72e5f95412548d58c2c80004485/SJV+yttrande+Formas.pdf, 2010-03-22

http://www.sjv.se/amnesomraden/odling/genteknikgmo/kommersiellanvandning/kommersiellhandelochodlingavgmo.4.4b00b7db11efe58e66b8000635.html, 2010-03-22

http://www.sjv.se/amnesomraden/odling/genteknikgmo/kommersiellanvandning/godkannandeforkommersiellanvandning/godkandagenetisktmodifieradeprodukter.4.2a19d05112133800c8b8000838.html, 2010-03-22

http://www.sjv.se/download/18.84b1402123cbbb742680006348/nr_1_08.pdf, 2010-03-22

http://www.jordbruksverket.se/amnesomraden/miljoochklimat/genteknikgmo/kommersiellanvandning/kommersiellodlingochhandel.106.2399437f11fd570e67580001902.html, 2010-03-22

http://www.jordbruksverket.se/amnesomraden/miljoochklimat/genteknikgmo/faltforsok.106.2399437f11fd570e67580001871.html, 2010-03-22

www.sjv.se är Jordbruksverkets hemsida. Jordbruksverket är regeringens expertmyndighet gällande jordbruks- och livsmedelspolitiska frågor.

http://www.slv.se/sv/grupp1/Markning-av-mat/Genmodifierad-mat-GMO/, 2010-03-22

http://www.slv.se/sv/grupp1/Markning-av-mat/Genmodifierad-mat-GMO/Regler-for-GMO/, 2010-03-22

http://www.slv.se/sv/grupp1/Markning-av-mat/Genmodifierad-mat-GMO/Godkannande-av-GMO-/, 2010-03-22

http://www.slv.se/sv/grupp1/Markning-av-mat/Genmodifierad-mat-GMO/, 2009-08-22

www.slv.se är Livsmedelsverkets hemsida. Livsmedelsverket är en förvaltningsmyndighet för livsmedelsfrågor. Livsmedelsverket arbetar i konsumenternas intresse.

http://www.naturvardsverket.se/sv/Arbete-med-naturvard/Skydd-och-atgarder-for-djur-och-vaxter/Genetiskt-modifierade-organismer/gmo-i-sverige/, 2009-10-12

http://www.naturvardsverket.se/sv/Arbete-med-naturvard/Skydd-och-atgarder-for-djur-och-vaxter/Genetiskt-modifierade-organismer/Tillstandet/, 2009-10-12

http://www.naturvardsverket.se/sv/Arbete-med-naturvard/Skydd-och-atgarder-for-djur-och-vaxter/Genetiskt-modifierade-organismer/Vad-ar-en-genetiskt-modifierad-organism/, 2009-10-12

http://www.naturvardsverket.se/sv/Arbete-med-naturvard/Skydd-och-atgarder-for-djur-och-vaxter/Genetiskt-modifierade-organismer/gmo-paverkan-pa-miljomalen/, 2009-10-12

www.naturvardsverket.se är Naturvårdsverkets hemsida. Naturvårdsverket har i uppdrag att bevaka så att de miljöpolitiska besluten genomförs.

www.regeringen.se/sb/d/6421, 2009-10-12

www.regeringen.se är Sveriges regerings och Regeringskansliets officiella hemsida.

http://en.wikipedia.org/wiki/Monsanto, 2010-03-22

http://en.wikipedia.org/wiki/Vandana_Shiva, 2010-03-22

http://en.wikipedia.org/wiki/%C3%81rp%C3%A1d_Pusztai, 2010-03-22

http://en.wikipedia.org/wiki/Monsanto#In_Germany, 2010-03-22

http://sv.wikipedia.org/wiki/Polyklorerade_bifenyler, 2010-03-22

http://sv.wikipedia.org/wiki/Akrylamid, 2010-03-22

http://sv.wikipedia.org/wiki/Belgisk_bl%C3%A5, 2010-03-22

http://sv.wikipedia.org/wiki/Koriander, 2010-02-15

http://sv.wikipedia.org/wiki/Gyllene_riset, 2010-02-15

http://sv.wikipedia.org/wiki/L%C3%B6pe, 2010-03-02

http://sv.wikipedia.org/wiki/St%C3%A4rkelse, 2010-03-02

http://sv.wikipedia.org/wiki/Genmodifierade_livsmedel, 2009-08-22

www.wikipedia.org är ett webbaserat uppslagsverk med fritt och öppet innehåll. Uppslagsverket stöds av icke vinstinriktade stiftelsen Wikimedia Foundation med stöd av Free Software Foundation.

http://www.gmofri.se/?p=47, 2010-03-22

http://www.gmofri.se/?p=113, 2009-10-12

http://www.gmofri.se/?p=121, 2009-10-12

http://www.gmofri.se/?p=123, 2009-10-12

http://www.gmofri.se/?p=122, 2009-10-12

http://www.gmofri.se/?p=120, 2009-10-12

http://www.gmofri.se/?p=119, 2009-10-12

http://www.gmofri.se/?c=9 , 2009-10-12

www.gmofri.se utges av Ekologiska Lantbrukarna tillsammans med KRAV, med finansiellt stöd från Jordbruksverket.

http://www.genteknik.nu/index.asp?id=461, 2010-02-15

http://genteknik.sandboxen.net/mat-och-dryck.html, 2010-03-22

http://genteknik.sandboxen.net/mat-och-dryck/66-nyttigare-mat.html, 2010-03-22

http://genteknik.sandboxen.net/mat-och-dryck/65-godare-mat.html, 2010-03-22

http://genteknik.sandboxen.net/metoder/37-gm-vaexter/181-det-gyllene-riset.html, 2010-02-15

www.genteknik.nu drivs av den statliga myndigheten Gentekniknämnden. Myndigheten har till uppgift att bevaka och sprida information om genteknikens utveckling.

http://www.dn.se/opinion/kolummer/vad-ar-en-gmo-1.1038715?rm=print, 2010-03-06

http://www.dn.se/ledare/kolumner/hinderbana-for-det-gyllene-riset-1.128532, 2010-02-15

www.dn.se är hemsidan för Dagens Nyheter, Sveriges enda riksspridda morgontidning.

http://www.mp.se/templates/mct_177.aspx?number=176369, 2010-01-28

www.mp.se är partiet Miljöpartiets hemsida.

http://www.socialdemokraterna.se/media/pressarkivet/nyhetsarkivet-2001--/s-foreslar-satsning-pa-ekologisk-mat/, 2010-03-22

www.socialdemokraterna.se är paritet Socialdemokraterns hemsida.

http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=3345&artikel=2802064, 2010-03-22

www.sr.se är Sveriges Radios hemsida.

http://www.lantmannen.se/, 2010-03-22

www.lantmannen.se är hemsidan för Lantmännen, som är en koncern med 37 000 svenska lantbrukare.

http://www.swseed.se/sitebase/ , 2010-03-02

www.swseed.se är hemsidan till Lantmännen SW Seed, ett internationellt växtförädlingsföretag med huvudkontor i skånska Svalöv.

http://www.info-roundup.se/vad-aer-roundup, 2010-03-22

www.info-roundup.se är en svensk informationssida av Monsanto om deras produkt Roundup.

http://www.biodlarna.se/website1/1.0.1.0/818/Remissvar%20till%20Milj%C3%B6departementet%20fr%C3%A5n%20Sveriges%20Biodlare%20genom%20Erik%20Heedman.pdf, 2010-03-22

www.biodlarna.se är hemsidan till Sveriges Biodlares Riksförbund. En intresseorganisation för landets biodlare med ca 10 000 medlemmar.

http://www.ja.se/?p=33544&pt=105&m=3433, 2010-03-22

www.ja.se är hemsidan till tidningen Jordbruksaktuellt. Sveriges största oberoende branschtidning.

http://www.asawesterlund.se/blogg/gmo-potatis-snart-i-sverige/, 2010-03-06

www.asawestlund/blogg är Åsa Westlunds blogg. Åsa Westlund är svensk Europaparlamentariker sedan 2004 för Socialdemokraterna.

http://www.chemicalindustryarchives.org/search/pdfs/anniston/19691002_141.pdf, 2010-03-22

http://www.chemicalindustryarchives.org/search/pdfs/anniston/19700216_205.pdf, 2010-03-22

www.chemicalindustryarchives.org är en hemsida om USA:s kemikalieindustri. Här finns många tidigare hemligstämplade dokument att läsa. Sidan drivs av Environmental Working Group, en ickevinstdrivande organisation, som jobbar för att förbättra hälsan och skydda miljön.

http://www.gmcontaminationregister.org/index.php?content=re_detail&gw_id=273&reg=0&inc=0&con=0&cof=0&year=2009&handle2_page=, 2010-03-22

www.gmcontaminationregister.org drivs av Greenpeace och GeneWatch UK. På sidan rapporteras alla fall av kontaminering av GMO och det rapporteras också om fall där det förekommit illegal handel med GMO.

http://www.foeeurope.org/GMOs/publications/EFSAreport.pdf, 2010-03-22

www.foeeurope.org är hemsidan till Friends of the Earth Europe. Friends of the Earth är världens största demokratiska miljöorganisation med över 2 miljoner medlemmar.

http://www.foodreference.com/html/art-gras-food-additives.html, 2010-03-22

www.foodreference.com är en amerikansk hemsida som enbart handlar om mat.

http://vrproj.vr.se/detail.asp?arendeid=5434, 2010-03-22

www.vrpoj.vr.se är Vetenskapsrådets projektdatabas. Vetenskapsrådet är en statlig myndighet som ger stöd till grundläggande forskning inom alla vetenskapsområden.

http://pubs.acs.org/doi/full/10.1021/tx015543g?cookieSet=1, 2010-03-22

http://pubs.acs.org/journal/crtoec är hemsidan till en amerikansk tidning som heter Chemical Research in Toxicology. Tidningen publicerar vetenskapliga artiklar och dessa går också att läsa på hemsidan.

http://www.eu-upplysningen.se/Institutioner-och-beslutsprocesser/EUs-ekonomi-och-budget/ , 2010-04-09

www.eu-upplysningen.se är en upplysningssida om EU av Sveriges riksdag. Här står bland annat vad EU:s budget används till.

http://www.food-info.net/se/qa/qa-bt12.htm

www.food-info.net är ett projekt gjort av Wageningen University och stöttas av Food-Info Foundation. Sidan är reklamfri och håller sig efter universitetets mönster.

http://www.rightlivelihood.org/v-shiva.html

http://www.rightlivelihood.org/home.html

www.rightlivlehood.org är hemsidan för The Right Livelihood Award.

Mail från Siri Maassen, Miljöpolitisk Sekreterare, Vänsterpartiet (2010-02-10)

Mail från Siri Maassen, Miljöpolitisk Sekreterare, Vänsterpartiet (2010-02-05)

Mail från Dr.Gabriel Engqvist, Lantmännen SW Seed (2010-02-04)

Mail från Bo Gertsson, Breeding and Technology Manager, Lantmännen SW Seed (2010-02-09)

Mail från Britt-Louise Lennefors, Syngenta Seeds AB (2010-02-03)

Mail från brevsvar Kristdemokraterna (2010-02-03)

Mail från Mikaela Munck af Rosenschöld, Politiskt sakkunnig, Centerpartiet (2010-02-01)

Mail från Johan Westrin, politisk sekreterare, Moderaterna (2010-01-29)

Mail från brevsvar Socialdemokraterna (2010-01-29)

Mail från Carolina Schale, Politisk sekreterare, Folkpartiet (2010-01-29)

Mail från Eric, Sverigedemokraternas info-avdelning (2010-01-28)