3.3 Odling av genmodifierade grödor
För att en genmodifierad gröda ska få odlas måste den först bli godkänd av en nationell myndighet, i Sveriges fall Jordbruksverket, och av övriga EU-länder. Där det krävs en majoritet på 3/4 av kommissionens röster för att grödan ska bli godkänd. Vanligtvis krävs det också att grödan är godkänd som livsmedel och foder för att den ska få odlas. Prövningen för grödan inkluderar främst bedömningar av miljö- och hälsorisker. Proceduren att få en gröda godkänd för odling är komplicerad och tar ofta flera år. Idag är sex grödor tillåtna för odling inom EU, två färgförändrade nejlikor, tre majssorter som är herbicidtoleranta respektive insektsresistenta samt stärkelsepotatisen Amflora. Kraven för riskbedömning är på pappret hårda men när det kommer till Jordbruksverkets riskbedömning av den till viss del svenska grödan Amflora finns det flera invändningar från andra medlemsländer, något som behandlas längre fram.
Det finns en punkt inom odlingen av genmodifierade grödor som inte kontrolleras av EU:s regler, nämligen ansvaret för genspridning. EU-kommissionen har ansett att det här är något som ska lösas på nationell nivå istället och Sveriges bestämmelser om genspridning togs fram 2007. Inom ansvaret för genspridning kan det till exempel ingå lagar om isoleringsavstånd och ekonomisk kompensation. Att bestämmelserna är ganska nya beror på att Sverige inte haft något problem med genspridning från GMO eftersom den svenska livsmedelsproduktionen i princip varit GMO-fri ända till slutet av 2005. Våren 2006 bröt dock bland annat marknadsledarna inom animalieproduktionen Swedish Meats mot branschöverenskommelsen om GMO-fritt foder.
Genspridning från GMO-odlingar är något som kan slå hårt mot bland annat ekologiska bönder. Om GMO-föroreningar i grödan förekommer får inte grödan säljas som ekologisk eftersom genmodifiering inte får finnas inom ekologisk produktion. Eftersom EU inte har några gemensamma regler om till exempel ekonomisk kompensation eller regler om isoleringsområden har alla EU-länder egna lösningar. I Sverige måste den som odlar GMO rapportera till Jordbruksverket senast två veckor efter sådd eller sättning. Den som har tänkt odla GMO är även skyldig att informera lantbrukare som ska bruka mark inom 100 meter från den tilltänkta GMO odlingen senast den 1 november året före utsäde. Om det brukats genmodifierad potatis på en mark för upp till två år sedan och en annan lantbrukare ska bruka marken måste denna bli informerad av den tidigare lantbrukaren. Det finns även regler i Sverige om isoleringsavstånd. Den som odlar genmodifierad potatis måste hålla ett avstånd på minst tre meter till nästa odling och för majs gäller ett avstånd på 50 meter. Avstånden mäts från odlingarnas ytterkanter.
Tråkiga konsekvenser
Personligen tycker jag att avstånden mellan odlingarna verkar vara för korta om den minsta tillåtna gränsen används. I ett remissvar (31 januari 2010) om miljöeffekter av GMO till Charlotta Sörqvist på Miljödepartementet från Erik Heedman (Luleå Biodlarförening), som representerar Sveriges Biodlare, skriver Heedman att flera studier visar att pollen från genmodifierad majs kan pollinera annan majs på ett avstånd upp till flera tusen meter. Majs ska också tydligen vara en av de svåraste GMO-grödor att stoppa vid spridning i naturen. Att den är svårstoppad beror på det långa avstånd majspollen kan transporteras och dess höga korspollineringstakt. Dock finns inga vilda majssorter i Sverige och därför är inte spridning till naturen trolig här. Däremot finns många konventionella majsodlingar i Sverige. Enligt Heedman är det praktiskt omöjligt att odla vanlig majs och genmodifierad majs i närheten av varandra utan att de blandar sig.
Detta gör de svenska bestämmelserna om genspridning väldigt ologiska och kan leda till svåra fall där enskilda personer kan drabbas av stora ekonomiska förluster. I Sverige finns idag ingen kommersiell odling av genmodifierade grödor, dock har flera fältförsök pågått. Men en kommersiell odling kan komma mycket snart eftersom det finns genmodifierade majsorter som godkänts av EU-kommissionen.
Enligt Sveriges bestämmelser om genspridning behöver en lantbrukare som odlar GMO enbart meddela andra lantbrukare som odlar inom 100 meter. Majspollen från en genmodifierad majs, som alltså kan sprida sig över 1000 meter bort, skulle då kunna ta sig till ett ekologiskt majsfält. Men enligt EU:s lagstiftning får inte grödor säljas som ekologiska om de innehåller något GMO, vilket skulle innebära att den ekologiska bonden inte får sälja sina produkter som ekologiska. Om den ekologiska bonden räknat med att sälja sin produkt som ekologisk men inte får göra det skulle det antagligen skapa en ekonomisk krissituation för bonden själv. Om GMO-inblandningen dessutom överstiger 0,9 % kan inte ens grödan säljas som vanlig, konventionell, gröda. Den utsatte bonden kan inte göra mycket år saken, ingen lag eller regel har ju brutits.
När det kommer till potatis är det en av de få lantbruksgrödor som har minimal förmåga att etablera och sprida sig i naturen. Dock låter tre meter som minsta avstånd som ett väldigt kort avstånd, trots potatisens låga förmåga att sprida sig.
Majoriteten av konsumenterna i Sverige vill inte ha genmodifierade grödor. Ändå har regeringen valt en ganska okritisk inställning till GMO och enligt Erik Heedman på Sveriges Biodlare har regeringen skapat ett av Europas svagaste regelverk av genmodifierade grödor. Eftersom vi inte haft GMO-grödor på vår marknad så är detta problem inget som har synts. Tyvärr behövs det antagligen uppstå en tråkig händelse, likt den jag beskrev ovan, för att diskussioner om regeländringar ska väckas. Oftast behövs det för att regeländringar ska ske. En regeländring är vanligtvis en konsekvens av en händelse och inte en konsekvens av en förutspådd händelse. Till exempel hade IPRED lagen aldrig uppkommit om ingen laddade ner.
