Innehåll

Förord

Kapitel 1: Tillvägagångssätt

1.1 Vad är en genetiskt modifierad organism?
1.2 Genteknik
1.3 Uppbyggnad
1.4 Metoder

Kapitel 2: För- och nackdelar

2.1 GMO – för- och nackdelar
2.2 Resistens – ett klassiskt växtförädlingsmål
2.3 Vad kan bli vad med genmodifiering?
2.4 Det gyllene riset

Kapitel 3: Lagar och regler

3.1 Lagar och regler
3.2 Genmodifierat livsmedel och foder
3.3 Odling av genmodifierade grödor
3.4 Fältförsök med genmodifierade grödor
3.5 Vad är egentligen GMO?
3.6 Amflora
3.7 Internationell handel med genmodifierade organismer
3.8 European Food Safety Authority (EFSA)
3.9 Monsanto och GMO i USA
3.10 Genmodifiera däggdjur – ett moraliskt dilemma?
3.11 Partiernas åsikter

Kapitel 4: Reflektion

4.1 I vilken utsträckning ska vi genmodifiera vår föda?
4.2 Framtidsvision
4.3 Valet är ditt

Källhänvisning


Förord

Det pågår ständigt debatter i media om vad vi ska äta och det kommer ofta nya rapporter om vad som är farligt att stoppa i sig. Man kan nästan säga att ”mattrender” kommer och går, för några år sedan var ”galna chipssjukan” på alla tidningsrubriker, då löd det att chips ger cancer. Nyligen var kemikalier och tillsatser i maten mycket uppmärksammat, mycket beroende på Mats-Eric Nilssons bok ”Den hemlige kocken”. Nästa så kallade mattrend skulle kunna vara genmodifierad mat. Även om genmodifierat livsmedel har varit uppmärksammat i media tidigare så tror jag att den riktiga debatten kommer starta inom kort. Genmanipulerade grödor är vanligt förekommande i stora delar av övriga världen, medan vi i EU har varit skyddade, kanske ännu mer här i Sverige. Även om vi i Sverige kunnat köpa vissa produkter som är genmodifierade så har vi aldrig odlat genmanipulerade grödor i kommersiellt bruk. Men det kan det bli ändring på nu, idag finns det grödor som är godkända av EU och kanske blir årets skördesäsong den första med genmanipulerade grödor.


Jag läser tredje året vid Rudbeckianska gymnasiet i Västerås med inriktning naturvetenskap. Utifrån eget intresse att fördjupa mina kunskaper i detta område har jag valt att skriva detta projektarbete om genmanipulerad mat. Projektarbetet är på 100 gymnasiepoäng och jag har haft hösten 2009 och fram till vecka 15 2010 på mig att utveckla detta projekt. Projektet är uppdelat i fyra större kapitel, tillvägagångssätt, fördelar och nackdelar, lagar och regler, samt en personlig reflektion kring ämnet. Inom varje kapitel finns sedan mindre indelningar med bland annat konkreta exempel för att ge en klarare helhetsbild. I min personliga reflektion ska jag även göra ett försök att besvara frågan: I vilken utsträckning ska eller borde vi genmanipulera vårt livsmedel?


Ett av målen med projektet är att jag ska ha samlat på mig så goda kunskaper kring detta ämne att jag ska kunna ge en personlig åsikt i frågan. Det andra är, att du som läsare, ska ha fördjupat dina kunskaper i ämnet och blivit mer upplyst.


Kapitel:1 Tillvägagångssätt

1.1 Vad är en genetiskt modifierad organism?

1.2 Genteknik

1.3 Uppbyggnad

1.4 Metoder


1.1 Vad är en genetiskt modifierad organism?

En genetiskt modifierad organism är en organism där arvsmassan, DNA, förändrats på ett sätt som inte kan ske naturligt. Traditionellt sätt, under många 1000 år, har man länge ”valt ut” de bästa anlagen på ett naturligt sätt så att djur eller växter ska få bättre egenskaper. Detta har skett genom att man t.ex. valt att låta djur med tydligt bra egenskaper para sig med varandra, såkallat avel. Detta är dock en osäker metod där flera egenskaper förs vidare och där den önskade inte garanterat slår igenom. Det som idag menas med en genetiskt modifierad organism innebär att arvsmassan hos organismen har förändrats på ett onaturligt sätt där forskare använt modern teknik för att ge den en eller flera specifikt utvalda egenskaper. Ett annat ord för genmodifiering är genmanipulation och en genmodifierad organism förkortas GMO, men GMO har även blivit en mer allmän benämning på genmanipulation. Exempelvis kan en genetiskt modifierad majssort kallas för GMO-majs. Ytterligare en benämning för något genmodifierat är transgen.

1.2 Genteknik

Att förädla organismer genom den klassiska genetiken tar lång tid och det är också osäkert att få fram den egenskap man önskar. Under 1950- och 1960-talet gjordes molekylärbiologiska upptäckter och det tillsammans med upptäckter under 1970-talet om speciella enzym gav upphov till ett nytt sätt att förädla organismer. Idag går det att föra in det DNA med den egenskap man önskar direkt in i organismen. Jämfört med klassisk förädling går det här betydligt snabbare och det går att få in exakt den egenskap man önskar. En sådan här förädlad organism kallas för genmodifierad organism. Gentekniken går att dela upp i fyra huvudområden: 1) Överföring av gener till bakterier, växter och djur. 2) Kloning, att få fram genetiskt identiska individer. 3) Genterapi. 4) DNA-analyser för att identifiera människor eller reda ut släktskap.

 

I mitt arbete kommer jag främst behandla överföring av gener till bakterier, där syftet är att få fram organismer som kan producera efterfrågade ämnen, samt hur kulturväxter och djur kan förbättras. Jag kommer även att ta upp kloning då detta kan utnyttjas inom livsmedelsproduktionen.

 

 

Grundkurs om proteiner, DNA och RNA

 

Proteiner är ämnen som är livsavgörande för människan. Bland annat bygger de muskler och påskyndar kemiska reaktioner. Man kan säga att de är motorn i maskinen, organismen. De tar emot signaler, bygger, river och skapar rörelse. Det finns många olika proteiner i kroppen och nästan alla har olika uppgifter.

 

För att kunna skapa proteiner från början och bilda nya proteiner behövs en ritning av hur proteinet ska skapas. De här ritningarna kallas gener och en gen kodar, alltså talar om, hur proteinet ska se ut. En gen kodar för ett protein. Alltså måste vi även ha ett väldigt stort antal gener med tanke på att vi har så pass många proteiner. Alla gener tillsammans kallas för arvsanlag, eller DNA. DNA:t är ett avlångt, spiralformat ämne och finns i alla kroppens celler, och i jordens alla levande organismer.

 

Genteknik går kort ut på att man klipper isär DNA för att få en gen man är intresserad av. Sedan klistrar man in genen i en annan levande organism som man vill ska kunna producera det protein genen kodar för.

 

RNA är en spegelvänd kopia av DNA. RNA flera uppgifter i kroppen och fungerar bland annat som en brygga mellan DNA och det funktionella proteinet. När ett protein ska bildas kopplar RNA till DNA:t och ”kopierar” den intressanta genen, fast kvävebaserna blir spegelvända jämfört med DNA. Sedan förs RNA:t till ribosomerna, som är en av flera organeller* i cellen, där proteinet kan tillverkas. Detta RNA kallas för messenger-RNA (mRNA).

 

*organeller = går att jämföra med organ i människor kroppen, fast organeller finns i cellen. Ungefär som cellens organ.


1.3 Uppbyggnad

Kemiskt sätt är DNA molekylen en jättemolekyl där alla ärftliga egenskaper är lagrade. DNA är två långa kedjor uppbyggda av massor av nukleotider. Nukleotiderna består i sin tur av tre olika delar: fosfat, socker och en kvävebas. Det finns enbart fyra olika kvävebaser i DNA. Dessa är adenin, cytosin, guanin och tymin och dessa förkortas A, C, G och T. Ofta kodar tre efterföljande kvävebaser, så kallade kvävebaspar, till en aminosyra som bygger upp proteiner. Den här kodningen av kvävebaser kallas för den genetiska koden. Den genetiska koden är gemensam för alla levande organismer. Varje cell innehåller en komplett uppsättning av hela organismens DNA och det som i dagligt tal kallas för en gen, är helt enkelt den bit av DNA:t som kodar för ett visst protein. Proteinerna i sin tur utför eller styr alla de olika funktioner som organismen behöver för att överleva.

 

För att kunna bearbeta DNA måste det delas upp i mindre fragment, detta sker med hjälp av restriktionsenzym som känner igen och klipper av DNA i speciella sekvenser. Sekvensen avgörs utifrån ordningsföljderna på kvävebaserna. Restriktionsenzymerna härstammar ursprungligen från bakterier, som använde dem för att oskadliggöra främmande DNA som kunde ta sig in med till exempel virusinfektioner. Varje restriktionsenzym klipper DNA-strängen vid en viss bokstavskombination utifrån kvävebaserna. Det finns många olika restriktionsenzymer, vilket ger en ganska stor frihet var klippet på DNA:t ska göras vid genmodifiering.

 

En motsats till restriktionsenzymer är ligaser. Istället för att klippa sönder DNA fogar det ihop olika fragment så länge de är klippta utav samma restriktionsenzym. Snittet från ett restriktionsenzym blir alltid likadant vilket gör att bitarna passar ihop oavsett vilken organsim de kommer ifrån. Eftersom den genetiska koden är gemensam kan levande organismer läsa varandras gener. Många av dagens GMO-växter har gener som kommer från bakterier, bland annat genen för Bt-toxin som finns i ca 30 % av alla genmodifierade grödor idag. Det är sedan enzymet DNA-polymeras som används för att bygga ihop enskilda nukleotider* till långa DNA-kedjor.

 

*nukleotider = ämnen som innehåller en sockermolekyl, en eller flera fosfatgrupper och en kvävebas. Sammansatta nukleotider bilder DNA. Kvävebaserna från nukleotiderna blir kvävebaserna i DNA:t.

 

 

DNA i eukaryota och prokaryota celler

 

I eukaryota och i prokaryota celler fungerar DNA och RNA lite olika, dock är den genetiska koden densamma. I eukaryota cellers DNA blandas viktig information i gener med längre sekvenser utan vidare betydelse. De väsentliga delarna kallas exoner, medan de oväsentliga kallas introner. När en gen kopieras till mRNA, måste intronerna klippas bort för att mRNA ska vara brukbart vid proteintillverkningen. Bakterier har däremot en mindre mängd DNA, dock tycks det utnyttjas mer effektivt då generna sitter tätare och det saknas introner i de flesta fall. När man vill överföra DNA från eukaryota celler till bakterier brukar man därför använda mRNA istället för DNA direkt från cellkärnan.

 

 

Två huvudtyper av celler

 

Celler brukar delas in i två huvudtyper: Prokaryota och eukaryota celler. Den största skillnaden mellan dessa celltyper är att prokaryota celler saknar cellkärna, något eukaryota celler har. I princip är det enbart bakterier som har prokaryota celler medan alla växter och djur, inklusive oss människor, har eukaryota celler. I eukaryota celler finns det mesta av DNA:t i cellkärnan medan i prokaryota celler, som saknar cellkärna, finns ofta DNA i runda ringar. Dessa ringar kallas plasmidringar. Som sagt var finns det mesta av DNA:t i eukaryota celler i cellkärnan, men ofta finns det mindre mängder DNA i andra delar av cellen. Dock kan DNA enbart finnas i celler, det kan aldrig finnas i fungerande form utanför celler. Man kan dessutom indela celler i ytterligare mindre grupper. Ofta sker en indelning av de eukaryota cellerna i växt- och djurceller.

 

 

 

DNA är en spiralformad molekyl. De olika pinnarna i spiralen representerar kvävebaserna.

 


1.4 Metoder

Att överföra DNA från en organism till en annan sker i flera steg och kan ske på lite olika sätt. Vanligtvis börjar man med att tillverka en plasmid, vilket är en ring med DNA, med den gen man är intresserad av att överföra. Men för att en gen ska fungera i en annan organism räcker det inte med enbart DNA-koden utan man behöver bygga ihop en så kallad genkonstruktion. Den behöver även innehålla start- och stoppkoder (promotor respektive terminator) som mottagarorganismen förstår.

 

För att sedan införa plasmiden i den nya cellen finns lite olika metoder. Man kan värmechocka värdcellen, då blir membranet mer genomsläppligt, och sedan häller man på en lösning med plasmider. Man tror att membranet blir mer genomsläppligt vid högre temperaturer för att fosfolipiderna som bygger upp membranet blir mer flytande. Förutom värme kan man också elchocka membranet för att göra det lättare för plasmiderna att ta sig igenom. Man kan även injicera DNA, så kallad mikroinjektion eller beskjuta cellen med DNA-partiklar med en så kallad genkanon. Genkanonen kan liknas vid en sorts luftgevär där metallkulorna är mikroskopiska och täcks med en tunn hinna av DNA-lösning. Kulorna skjuts sedan genom tunna bitar av växtvävnad och en del DNA blir då kvar i växtcellerna och kan sedan tas upp i växtens egna DNA.

 

Ett annat sätt är att använda ett virus som en vektor, på grund av att virus kan överföra andra gener än sina egna. Virus fungerar så att dess DNA, eller RNA som också kan vara dess arvsanlag, förs in i en värdcell som då oavsiktligt producerar nya virus. Ibland kan det ske spontant i naturen att det nya viruset får med lite av värdcellens egna DNA som det sen överför till en ny cell. I bästa fall kan den nya värdcellen då få nya, fördelaktiga egenskaper. Det här fenomenet utnyttjas nu inom gentekniken.

 

En annan vektor man kan använda sig av för att få in nytt DNA i växtceller är jordbakterien Agrobacterium tumefaciens. I sin naturliga form infekterar den växter och orsakar en sorts cancersvulster genom att överföra en bit av sitt egna DNA till växten. När man använder den här bakterien vid genmodifiering har man tagit fram en form där det cancerframkallande DNA:t är bortplockat och istället placerar man in sin nya genkonstruktion. Bakterieinfektionen leder då till överföring av den önskade genen in i växtens DNA.

 

 

Genmodifierade växter

 

För att överföra DNA till enskilda växtceller använder man sig främst av en genkanon eller den speciella jordbakterien Agrobacterium tumefaciens. Agrobacterium tumefaciens är den äldsta och mest tillförlitliga metoden och fungerar på de flesta tvåhjärtbladiga växter, till exempel potatis och soja. Enhjärtbladiga växter, som gräs och de vanligaste sädesslagen, infekteras dock inte så lätt utav bakterien Agrobacterium tumefaciens och här är det alltså vanligare att man får använda sig av en genkanon. När växtcellen sedan fått önskad gen låter man den växa till en cellklump, en så kallad kallus. Sedan behandlas kallusen med speciella hormoner så att det börjar växa ut rötter och skott. Man måste sedan testodla växten för att se om den önskade egenskapen har lyckats göra sig synlig i den nya växten. I de allra flesta genkonstruktioner av växter för man också med en selektionsmarkör så att man ska kunna hitta de celler där den nya genen finns. Vanligtvis fungerar gener för antibiotikaresistens som selektionsmarkör, för när man tillsätter antibiotika till växtcellerna överlever bara de celler som fått den nya genen.

 

Transgena växter används främst inom livsmedelsproduktionen där man med hjälp av gentekniken bland annat kan ta fram tomater som inte mjuknar så lätt, vilket också gör att aromen bevaras bättre. Man kan även få fram växter som är resistenta mot insekter och grödor som inte skadas av ogräsmedel.

 

 

Genmodifierade däggdjur

 

Att få fram ett transgent däggdjur är lite mer avancerat än att genmanipulera växter eller bakterier. Den önskade genen måste mikroinjiceras in i en befruktad äggcell, därefter måste äggcellen föras in i livmodern hos ett djur som får agera värddjur och förhoppningsvis får sedan avkomman den önskade egenskapen. Med dagens teknik lyckas man få fram den önskade egenskapen i cirka 25 procent av fallen. Komplikationerna ligger i att mikroinjektionen inte alltid lyckas eller att ägget inte accepteras av värddjuret. Användningen av transgena djur används både inom livsmedelsindustrin och inom medicinsk tillämpning. Idag finns till exempel genmanipulerade får som producerar mjölk med ett särskilt protein för blodlevring, vilket är det protein som saknas hos blödarsjuka personer.

 

 

Genmodifierade bakterier

 

Det var med bakterier den praktiska användningen av genteknik började eftersom bakterier har möjligheten att lätt ta upp främmande DNA. Genmodifieringen bygger då på att man ska framställa en plasmid med önskad gen och sedan låta bakterien ta upp den. Ofta förses plasmiden också med en gen för antibiotikaresistens, vilken fungerar som selektionsmarkör. Då kan man kontrollera om överföringen lyckats genom att utsätta bakterierna för antibiotika, de som överlever är resistenta och har alltså tagit upp plasmiden.

 

 

Kloning

 

Kloning innebär kortfattat att en organism ger upphov till nya individer utifrån kopior från den själv. De nya individerna får alltså exakt samma genuppsättning som den ursprungliga organismen.

 

För att överföring av en gen verkligen ska vara lyckad krävs det att egenskapen går att föra vidare och inte bara dör ut med det enskilda djuret eller växten. För att genmanipulerade djur verkligen ska komma till användning krävs det att man ska kunna klona dem, så att man får fram nya, identiska individer med den önskade egenskapen. Växter kan däremot enkelt klonas med hjälp av sticklingar. Det innebär att man klipper av ett litet skott och sätter ner det i fuktig miljö. Då kommer växten att bilda rötter och börjar växa även på höjden. Kloning inom växtvärlden sker även naturligt, då till exempel smultron och gåsört breder ut sig med långa revor som växer ut från moderplantan. Det gör att växterna snabbt kan breda ut sig över stora områden. Naturlig kloning kan även ske inom djurvärlden, t.ex. bland bladlöss. Den naturliga kloningen hos djur sker dock överlag hos enklare uppbyggda organismer.

 

Med dagens teknik går det också att klona däggdjur. 1996 lyckades man klona det första däggdjuret, fåret Dolly. Kloningen av Dolly skedde i stora drag på följande sätt: Forskare tog en cellkärna från juvret (det mjölkproducerande organet) från den tacka som skulle klonas. Sedan fick ett annat får agera äggdonator, där cellkärnan hade tagits bort från dennes ägg. Man stoppade sedan in cellkärnan från juvret i äggcellen. Cellen började sedan dela på sig och så småningom hade man ett embryo. Forskarna lät sedan placera embryot i livmodern på ytterligare ett får som födde en klon av det ursprungliga fåret. Fåret Dolly såg normalt ut och födde även egna ungar genom normal befruktning, dock levde hon inte så länge och åldrades betydligt snabbare än andra får. Det berodde antagligen på att telomererna* hade förkortats vid varje celldelning så att den ursprungliga cellkärnan behöll samma ålder som den hade i den ursprungliga tackan. Dolly skapade stor uppmärksamhet och väckte starka åsikter. Rent teoretiskt borde man då också kunna klona människor.

 

Telomerer* = DNA binder sig i kromosomer. Ändarna längst ut på kromosomerna heter telomerer. Varje gång en cell delas kopieras kromosomerna. Dock kan inte hela telomererna kopieras utan vid varje delning försvinner en bit. Äldre människor har alltså något kortare telomerer än yngre. Detta ger cellerna en egen ålder.


Kapitel 2: Fördelar och nackdelar

2.1 GMO – för- och nackdelar
2.2 Resistens – ett klassiskt växtförädlingsmål
2.3 Vad kan bli vad med genmodifiering?
2.4 Det gyllene riset

2.1 GMO – fördelar och nackdelar

Genmodifierad mat är mycket debatterad. Det finns både klara för- och nackdelar. Genmodifierade växter skulle kunna göras resistenta mot angrepp från skadedjur, något som skulle innebära att mindre mängd miljögifter används. Men samtidigt kan grödorna konstrueras så att de blir beroende av andra ämnen och tillsatser för att växa. Grödor kan också modifieras så att de innehåller högre halter av nyttiga ämnen. Man har bland annat tagit fram ”det gyllene riset”. Riset har fått en gen som gör att det bildar rikligt med A-vitamin. Tanken med riset är att det ska få en praktisk användning i länder där undernäring råder. Motdebattörer hävdar dock att sådana här produkter enbart tas fram för att göra de rika rikare, då stora företag gör vinster om deras framtagna produkter kommer till stor användning. Medan vissa hävdar att GMO kan lösa hungerkriser hävdar andra att matbrist endast är ett fördelningsproblem.

 

Den delade åsikten lär leda till en fortsatt debatt. Många i Sverige tycker dock att man bör använda försiktighetsprincipen för livsmedel vars ursprung, beståndsdelar och effekt vi inte riktigt känner till. Allmänt är EU-ländernas åsikter om GMO förhållandevis restriktiva i förhållande till exempelvis USA, som leder utvecklingen. Som synes finns det motargument till de flesta argument. I det här avsnittet tänker jag presentera för- och nackdelar med genmodifierad mat. Här nedan är punktat några av de vanligaste argumenten för- och mot GMO som förekommer i media och som presenteras av olika organisationer.

 

 

För:

 

• Genmodifierade växter kan göras resistenta mot angrepp från insekter, bakterier och virus. I dessa fall kan man minska användningen av farliga bekämpningsmedel, vilket är bra för miljön.

• Genmodifierade grödor skulle kunna bli nyttigare än sitt ursprung, då man kan få grödan att producera högre halter av nyttiga ämnen. Detta har man gjort med det gyllene riset, som har en högre halt A-vitamin. Med livsmedel med högre halt näringsämnen skulle människor teoretiskt behöva äta mindre.

• Genmanipulerad mat skulle kunna optimeras så att smak och konsistens framstår som bättre.

• Genmanipulerade grödor skulle kunna bli mer anpassade för ett visst område, vilket skulle göra dem lättare att odla.

• Genom att ta fram nyttigare grödor skulle hungersnöd i fattiga länder kunna lösas. Vissa hävdar att detta är tanken med det gyllene riset.

• Genmanipulationen skulle kunna användas inom en blandning av livsmedelsbranschen och läkemedelsbranschen. Sedan ett antal år tillbaka finns får som producerar ett protein mot blödarsjuka direkt i deras mjölk.

 


Mot:

 

• Det kan vara svårt att överskåda de långsiktiga konsekvenserna för miljön och samhället.

• Gener skulle kunna infogas så att det produceras farliga substanser och det finns även oklarheter om existerande funktioner i den mottagande cellen kan störas.

• Det finns tveksamheter kring hur GMO kommer att fungera med andra, naturliga organismer i ekosystemet och om det i så fall kan leda till minskade populationer eller förlust av arter.

• När grödor resistenta mot angrepp från insekter används kan även ”snälla” insekter skadas

• Det finns en skepsis om de nya grödorna kommer rätt människor till godo. Vilka tjänar till exempel på det gyllene riset? Blir de rika rikare?

• Det finns moraliska problem vid genmanipulation och kloning av däggdjur och mer intelligenta djur. Djuren kan även lida av en förändrad konstruktion. Det skapar också moraliska problem då det teoretiskt skulle gå att genmanipulera och klona människor.

• Det kan vara svårt, även om man vill, att kontrollera spridningen av GMO utanför laboratorium då till exempel pollen sprids med vinden.


2.2 Resistens - ett klassiskt växtförädlingsmål

Ett klassiskt växtförädlingsmål är resistens, att göra växter motståndskraftiga mot olika skadegörare, som virus eller svampsjukdomar. Svenska forskare har lyckats överföra en gen till potatis som gör den resistent mot potatisbladmögel. Om den här transgena potatisen togs i bruk skulle man behöva använda mindre bekämpningsmedel, vilket skulle leda till en positiv effekt för miljön. Ett liknande projekt är utvecklingen av resistens mot rhizomania-viruset i sockerbetor.

 

 

Rhizomania i sockerbetor

 

I ett meddelande (2007) från Södra jordbruksförsöksdistriktet presenterar Britt-Louise Lennefors, från Syngenta Seeds AB, en rapport om rhizomania i sockerbetor. Hon hävdar att det enda sättet att bevara en ekonomisk lönsamhet i en angripen sockerbetsodling är att använda resistenta eller halvt resistenta sockerbetor. Rhizomania är en av de allvarligaste betsjukdomarna världen över och förekommer i de flesta sockerbetsområden. I Sverige förekommer sjukdomen främst i Kristianstadtrakten men båda typerna av sjukdomen, A och B, finns i Sverige vilket kan tyda på att smittan tagit sig in från olika håll. Rhizomania pådrivs av värme och fukt och kan spridas genom vidhängande jord, på exempelvis utsädespotatis. Skördeförlusten vid starkt rhizomania smittade betor kan bli mycket stor. Skördereduktionen kan bli ca 90 % och sockerhalten kan sjunka kraftigt från 17 % till 11 %.

 

Det finns tydligen inga bekämpningsmedel som är effektiva mot rhizomania. I kommersiella sockerbetssorter är den mest använda resistenskällan ”Holly” med genen Rz1, men det förekommer även andra resistenskällor. Syngenta Seeds, som Britt-Louise Lennefors jobbar för, har producerat transgena sockerbetor som kombinerats med Rz1 genen från ”Holly” och en Rz3 gen från resistentkällan WB41. Detta i undersökningssyfte för att studera om resistensen mot Rhizomania viruset förstärks om man kombinerar flera resistenskällor. Resultatet var lyckat och de transgena sockerbetorna visade prov på en mycket stark resistensnivå mot rhizomania viruset i både växthus och fältförsök.

 

Britt-Louise Lennefors anser att så fort rhizomania upptäckts i ett fält borde resistenta sockerbetor odlas. Transgena sockerbetor ger den starkast kända resistensen och en kombination av två resistenskällor ger en förstärkt effekt. Om transgena sockerbetor odlas kan skörden bli god, trots virusinfektion, och spridningen av sjukdomen kan reduceras eller helt förhindras. Enligt Lennefors är detta nödvändigt för att bibehålla en ekonomisk lönsamhet vid angripna sockerbetsodlingar.

 

Undersökningarna kring sjukdomen rhizomania visar alltså att transgena grödor kan vara nödvändigt, inte bara för att minska miljögifterna, utan också för att nå en ekonomisk lönsamhet inom vissa områden. När detta skrivs har inte sockerbetorna tagits i kommersiellt bruk.

 

 

Ogräsbekämpning

 

När ogräs ska bekämpas med bekämpningsmedel tar ofta även grödorna själva skada. Idag brukar bönderna göra på följande sätt för att minska grödornas skada: När våren kommer låter man ogräsfröna gro och växa. Fältet besprutas sedan med bekämpningsmedel, åkern plöjs och sedan odlas den önskade grödan. Med hjälp av genmanipulation går den här processen att effektivisera. Att föra in nya gener som gör grödor tåliga mot ogräsmedel är ett av de vanligaste sätten att genmodifiera växter.

 

Med ogräsresistenta växter skulle bönderna istället kunna göra på följande sätt: När värmen kommer sår de och låter både grödan och ogräset växa. Sedan besprutar de fälten med ogräsmedel. Ogräset dör, men de resistenta grödorna överlever. Bönderna vinner helt klart tid. Dock finns det frågetecken kring om de genmanipulerade grödorna minskar mängden ogräsmedel. Växtförädlingsföretagen menar att de minskar, medan miljörörelsen menar tvärtom. Oberoende forskning visar att användningen varken minskar eller ökar nämnvärt.

 

Även om denna teknik inte minskar mängden ogräsmedel så skulle den däremot kunna bidra till utvecklingen av skonsammare ogräsmedel. Vid odling av vanliga grödor måste man anpassa kemikalierna i ogräsmedlet så att de dödar ogräset men inte grödan. Med genmanipulerade grödor skulle man istället kunna välja kemikalier som är skonsammare mot miljön och som bryts ned snabbt och sedan kunna anpassa grödan efter kemikalierna.

 

I Nordamerika har denna typ av genmanipulation blivit vanlig inom majs- och sojaodling. Gener som kodar för resistens mot ogräsmedel har även förts in i tobak och raps. Där är det dock inte lika vanligt användningsområde.

 

 

Roundup

 

Det vanligaste bekämpningsmedlet i världen som bygger på principen med ogräsresistenta växter är Roundup. Medlet började säljas 1974 och idag används det i mer än 100 länder över hela världen. Roundup går idag att köpa i Sverige. Även om vi inte har de resistenta växterna så går det att bespruta ogräs med medlet. Roundup bygger på det aktiva ämnet glyfosat och är ett totalbekämpningsmedel, vilket innebär att alla växter som besprutas med det dör. När en växt besprutas med Roundup tar växten upp glyfosat genom dess gröna delar och det sprider sig sedan i hela växten inklusive rötterna. Glyfosatet har förmågan att hindra bildningar av vissa aminosyror som är nödvändiga för växtens överlevnad och den dör sedan efter en till två veckor. Aminosyrorna som blockeras ska tydligen enbart finnas hos växter och därför ska glyfosat ha låg giftighet hos människor och djur.

 

För något år sedan gick det inte att köpa Roundup i Sverige eftersom Kemikalieinspektionen omklassificerade glyfosat -produkter från klass 3 till klass 2. Dock omklassificerades det tillbaka till klass 3 igen med motivationen att det utgjorde hinder för handeln med växtskyddsmedel på den inre marknaden.

 

Roundup är framtaget av det amerikanska företaget Monsanto. Monsanto är världens största företag när det kommer till GMO och står uppskattningsvis för försäljningen av 90 % av de genmodifierade grödorna. Självklart har de utvecklat genmanipulerade grödor som tål Roundup. Att grödan är motståndskraftig mot någon sorts bekämpningsmedel kallas herbicidtolerans och är det vanligaste sättet att genmodifiera en växt. All genmodifierad soja och raps är herbicidtolerant.

 

Monsantos herbicidtoleranta grödor har fått en Roundup-tålig gen från en bakterie inplacerad i sitt DNA. Genen förs in i grödan genom att den placeras på mikroskopiska guldpartiklar som skjuts in i grödans celler med hjälp av en genkanon. Guldpartiklarna med genen på, penetrerar grödans ursprungliga DNA och kan på så sätt bli en del av grödans DNA. Grödan kan sedan, med hjälp av den nya genen, skapa ett protein som gör den resistent mot Roundup. När ett fält sedan blir besprutat med Roundup dör all annan växtlighet förutom den resistenta grödan. Roundup-resistenta sojabönor är enligt Monsanto själva den första genmodifierade grödan som godkändes i USA, vilket skedde 1996.

 

Monsanto har blivit dömd två gånger för falsk marknadsföring, först i New York 1996 och andra gången i Frankrike några år senare. Tidigare har Roundup marknadsförts som miljövänligt och ”biodegradable” alltså nedbrytningsbart. Men enligt tester gjorda av Monsanto själva har bara 2 % av produkten brutits ner efter 28 dagar och detta var grundläggande fakta för att domarna skulle kunna döma Monsanto för falsk marknadsföring. Därför har de tagit bort ordet ”biodegradable” från deras flaskor. Men på den svenska hemsidan (http://www.info-roundup.se/vad-aer-roundup) kan man läsa att ”Roundup som träffar jorden binder sig strax mycket starkt till jordpartiklarna(…)Därefter startar jordens mikroorganismer snart en nedbrytning där Roundup blir till ämnen som redan finns i naturen”.

 

 

Resistens mot Roundup

 

Enligt kunskapssammanställningen avseende miljöeffekter av GMO av Sveriges Biodlare till Charlotta Sörqvist på Miljödepartementet, har det idag utvecklats resistens mot Roundup hos ogräs. De här svårbekämpande ogräsen, som ska finnas i milliontals hektar, måste bekämpas med starkare och giftigare kemikalier.

 

Roundup hävdas vara, bland annat på hemsidan, miljövänligt och enbart farligt för växter. Dock har flera vetenskapliga studier påvisat att det är väldigt giftigt. En fransk studie från 2002 visar att Roundup kan framkalla funktionsrubbning vid celldelning. Undersökningen gjordes med befruktade sjöborreägg och visade att Roundup kan påverka en nyckelprocess vid celldelningen, inte själva celldelningsmekanismerna i sig, utan de som kontrollerar celldelningen. Det skulle potentiellt kunna innebära att Roundup framkallar de första stadierna som kan leda till cancer, även om cancern inte utvecklas först efter 30 till 40 år. I försöket användes dessutom små doser av Roundup i förhållande till vad som används vid ogräsbekämpning. Robert Bellé, som jobbar vid Pierre och Marie Curie Institutet i Frankrike, var en av forskarna som deltog i studien. I en intervju med honom i dokumentären ”The World According to Monsanto” säger han att när det här upptäcktes vände forskarna sig till sina myndigheter. Där blev de dock, enligt Bellé, närmast beordrade att inte vidarebefordra sin upptäckt eftersom GMO- frågan låg alldeles runt hörnet.

 

Monsantos Roundup resistenta majs odlades 2009 i Sverige, i fältförsök. Fältförsöken skedde i Lomma, Mörbylånga och Kristianstad på strax under en halv hektar.


2.3 Vad kan bli vad med genmodifiering?

Med gentekniken går det att förbättra grödor så till vida att de till exempel kan få bättre 
hållbarhetstid, odare smak och högre näringsmängd. Här nedan följer ett antal produkter,
somliga under utveckling, som har genmanipulerats i förhoppning om att uppnå någon förbättrad
egenskap som sedan kan vara intressant på den kommersiella marknaden.



Tomater och exotiska frukter

 

Med genteknikens hjälp skulle utbudet i mataffären kunna öka. I Sverige går det inte att köpa så många tropiska frukter. Detta beror på att de mognar så pass fort att frukterna skulle vara övermogna när de väl ligger i fruktdisken. Även tomater har problemet att de mognar fort och måste plockas när de är gröna, och sedan mogna under transportsträckan.

Att tomater mjuknar beror på att de har ett protein som bryter ner cellväggarna i tomaten. I naturen behövs proteinet för att tomatens frön ska spridas, men i odlingar har proteinet spelat ut sin roll och är oväsentligt.

Idag kan man med genteknikens hjälp stänga av genen som kodar för det här proteinet. Redan idag kan man i Storbritannien och USA köpa ketchup gjord på sådana här genmanipulerade tomater. Kanske gör den här tekniken att vi inte bara får andra tomater i Sverige, utan även mer tropisk frukt.

 


Majs

 

Majs är en annan gröda som är under genteknikens utveckling. Insektslarver är ofta ett problem för jordbrukare, då de äter blad och rötter från många grödor, däribland majs. För att bli av med larverna besprutar man fälten med insektsmedel. Idag finns det insektsmedel som består av biologiska produkter, nämligen olika varianter av bakterien Bacillus thuringensis. En version av bakterien har förmågan att producera kristaller av proteiner som är dödliga för en viss grupp insekter, medan en annan variant av bakterien producerar protein som är giftiga för andra insekter och så vidare. Proteinerna är dock inte giftiga för människor.

Efter att ha lokaliserat generna för de olika proteinerna har man lyckats föra in dem i majs. Majsen producerar då det för insekterna giftiga proteinerna, vilket leder till att fälten skonas från angrepp. Majs med dessa egenskaper utgör redan en betydande del av majsodlingen i Nordamerika.

 

 


Majs är en av de vanligaste grödor att genmanipulera, oftast är den då herbicidtolerant.

 

 


Vin

 

Gentekniken skulle även kunna komma finsmakarna till nytta. Med genmodifierade mögelsvampar kan man ge vinet djupare och fylligare smak. Det mesta av vinets smakkaraktär uppstår i druvmusten när vinet jäser. Vinets mognad kan dock snabbas på genom att tillsätta enzymer som skyndar på de kemiska processerna. Om vinet mognar snabbare kan nya smak- och färgämnen bildas, vilka kan ge upphov till en bättre smak. Men enzymerna som kan tillsättas går enbart att få i tillräckligt hög halt med genteknik. Man för in generna som kodar för enzymerna i mögelbakterier som då börjar producera den önskade enzymen. Forskare jobbar också med att införa gener för dessa enzymer i jästsvampar.



Äpplen


Äpple är en av de vanligaste frukterna i Sverige och odlas i stora mängder i många trädgårdar. Trots äppelträdens goda förmåga att växa, går den att förbättra. I äppelträdet är det växthormonet auxin som säger åt rötterna att växa. Genom att sätta in en gen i trädet, som gör rötterna känsligare mot auxin, får man trädstammar vars rötter växer bättre. Fördelen med större rötter är att äppelträdet kan ta upp mer näring och vatten till de grenar som ska bära frukt. Redan år 2001 började man testodla dessa äppelträd utanför växthus.



Äppeljuice

 

De som gjort äppeljuice själva har säkert upptäckt att den hemgjorda juicen blir betydligt grumligare än den man köper. Detta beror på att i den köpta äppeljuicen har ofta enzymet cellulas tillsatts. Cellulas bryter ner de långa cellulosamolekylerna som gör juicen grumlig. Cellulas framställs i stor skala av genmodifierade mögelsvampar.

 


Kakor

 

Många smakämnen i kakor och bakelser som till exempel sötningsmedel, fruktsmaker och vanillin tillverkas idag av genmodifierade bakterier och svampar. Tidigare framställdes ämnena genom kemiska processer, men med genmodifieringen går de att framställa både billigare och miljövänligare.

 


Bröd

Även vid tillverkningen av bröd tillämpas gentekniken. Också här är det enzymer som tillsätts som produceras av genmodifierade mögelsvampar. Dessa enzymer kan till exempel bryta ner stärkelse till socker långsammare så att degen jäser jämnare eller avlägsna de ämnen som ger brödet en skorpa om man vill ha brödet mjukare.

 


Chips

 

För några år sedan blåstes oroväckande rapporter upp i media om att bland annat chips och pommes frites var cancerframkallande, detta har senare skämtsamt kallats för ”galna chipssjukan”. Rapporterna byggde på djurförsök med akrylamid. Akrylamid påverkade antagligen hormonsystemet och var därför cancerframkallande, dock gjordes försöken bara på djur och man kan inte dra slutsatser att det är cancerframkallande för människor. Däremot är det känt att akrylamid är ett giftigt ämne, i höga halter kan det bland annat skada nervsystemet.

När potatis upphettas kraftigt, som vid tillverkning av chips, kan ämnet asparagin omvandlas till akrylamid. Forskare jobbar på att försöka minska halten akrylamid i livsmedel. Ett enzym som är framtaget av danska forskare kan till exempel bryta ner asparagin i potatisen och på så sätt hindra att akrylamid bildas. I USA har forskare istället tagit fram en potatis där två gener är avstängda så att inte asparagin bildas.



Ost


Vid tillverkning av ost behövs löpe. Löpe innehåller proteiner (enzymet kymosin) som får ämnen i mjölk att reagera och bland annat bilda ostmassa. Detta kallas att osten ystar sig. Löpe produceras naturligt i däggdjursmagar för att djuret ska kunna bryta ned moderns mjölk. Vid framställning av ost idag mal man ofta djupfrysta kalvmagar för att utvinna löpe. Detta accepterar inte mer restriktiva vegetarianer och vägrar helt enkelt att äta ost. I Sverige kommer dock det mesta av löpen via import, på grund av att för få kalvar slaktas i Sverige för att kunna mätta ostindustrin.

Problemet går att lösa genom att låta placera in genen för löpe-proteinet i bakterier. De genmodifierade bakterierna börjar då producera löpe. Det här vegetabiliska löpet accepteras ofta av vegetarianer och blir allt vanligare att använda vid osttillverkning. Storbritannien och Danmark är ledande länder när det kommer till den här typen av osttillverkning. Det bör tilläggas att inom livsmedelsindustrin får vegetabiliska enzymer officiellt inte kallas för vegetabiliskt löpe. Så om du letar efter ost med löpe som inte härstammar från kalvar ska du titta efter ystenzym eller mjölkkoagulerande enzym på innehållsförteckningen.



Lax och gris


På forskningsnivå finns det ett antal djur som tagits fram för att göra maten både nyttigare och mer miljövänlig. Forskare i USA har tagit fram en snabbväxande lax. Laxen producerar mer tillväxthormon och växer således snabbare. Forskarna hävdar att laxen är bättre för miljön eftersom den hinner äta mindre mängd mat och producera mindre avföring innan den blir uppfiskad. Kritiker hävdar dock att om laxen smiter ifrån sina odlingar och förökar sig med vanlig lax så kan hela ekosystemet rubbas.

Även grisen är ett djur vars gener forskare vart och pillat på. Japanska forskare har tagit fram en gris med nya gener för de proteiner som bearbetar fettsyror. Syftet är att grisen ska omvandla en del av sina mättande fettsyror till fleromättade. Skillnaden mellan mättade och fleromättade fettsyror är att de fleromättade har dubbelbindningar mellan kolatomerna i fettsyrasvansarna. Kort och gott ger detta ett mer nyttigt fett att äta för oss människor.

Grisen är ett djur man hoppas kunna göra mer miljövänlig, då den genom sin avföring bidrar till övergödning. För att minska den här effekten vill man sänka mängden fosfater i grisens avföring. Forskare har därför tagit fram en gris som tillverkar nya nedbrytningsenzymer i tarmen, för att minska på fosfaterna.



Plastpotatis


Växtförädlarna i Svalöf har inte bara tagit fram Amflora potatisen, de har även utvecklat en potatis som går att bearbeta till biologisk nedbrytbar plast. Vanlig potatis består av två sorters stärkelse, ungefär 25 % amylos och 75 % amylopektin. Medan man i pappersindustrin är intresserad av amylopektin, som finns i en högre halt i potatisen Amflora, så kan amylos användas till annat. I Svalöf har forskarna tagit fram en potatis där stärkelsen amylos dominerar, genom att ändra på generna för de som producerar stärkelse. Den här potatisen skulle kunna användas till att skapa biologiskt nedbrytbar plast. Fördelen med denna plast är att man till exempel skulle kunna göra plastflaskor som är nedbrytbara. Istället för att en plastflaska skulle ligga i skogen i flera årtionden så skulle den med denna plast kunna brytas ned nästan lika fort som ett äppelskrutt. Tyvärr är vanlig mineralolja, som idag används vid plasttillverkning, fortfarande så pass billig att potatisplasten inte skulle ha någon chans att konkurrera.


2.4 Det gyllene riset

Det gyllene riset anses vara ett av de största moderna genombrotten inom bioteknik. Riset är genmodifierat och har fått sex nya gener. Ris är ett av de vanligaste födoämnena bland människor jorden över. Det har dock brister ur näringssynpunkt; ris innehåller varken järn eller A-vitamin och har dessutom ett ämne som aktivt hindrar tarmarna från att ta upp A-vitamin. Detta får stora konsekvenser i länder med mindre varierad kost och där ris utgör huvudfödan. Tiotusentals människor blir årligen blinda på grund av A-vitamin -brist och i Sydostasien lider hälften av alla gravida kvinnor av järnbrist.

 

Det gyllene riset är modifierat så att tre av de nya generna tillverkar betakaroten. Betakaroten omvandlas till A-vitamin i kroppen och finns naturligt i bland annat morötter. Det är även betakaroten som ger det gyllene riset dess gyllengula färg, vilket gett riset dess namn. En annan av de sex nya generna får riset att binda järn medan två andra gener underlättar upptagningen av näring i tarmen

 

Den första användbara versionen av det gyllene riset innehöll enbart två modifierade gener som producerade betakaroten. 200 gram (okokt) av detta ris gav runt en tredjedel av dagsbehovet av A-vitamin. I nyare versioner av riset är halten uppemot sex gånger högre. Med detta ris behövs det betydligt mindre portioner för att täcka hela dagsbehovet av A-vitamin, både för vuxna och barn.

 

 

Tveksamheter med det gyllene riset

 

Kritiker till det gyllene riset hävdar dock att växtförädlingsföretagen enbart använder det gyllene riset som en murbräcka för att sedan kunna införa andra genmodifierade grödor i kommersiell odling i tredje världen. Även om det gyllene riset löser problem som vitaminbrist så skapar det andra. Det här riset är mycket vattenkrävande och vatten anses ofta vara en bristvara i de länder där man vill lansera riset. Motståndare till genteknik anser att problem som vitaminbrist istället borde lösas genom att hjälpa bönder att övergå till en odling med större variation av grödor.

 

Mycket av vitaminbristen i tredje världen skulle antagligen kunna lösas med hjälp av en mer varierad kost. Koriander, som ursprungligen härstammar från Asien, innehåller 500 gånger så mycket A-vitamin som vanligt ris. Växten förbrukar även betydligt mindre vatten än det gyllene riset.

 

Det har varit många turer kring det gyllene riset och det är ett exempel på en produkt som visar vilka svårigheter det finns i lagstiftningen kring GMO. Då det första gyllene riset var färdigt hade forskarna under arbetets gång utnyttjat mer än 70 olika patent och uppemot 100 forskare och företag skulle kunnat kräva ersättning varje gång riset användes. Om en forskare utnyttjar en gen som en annan forskare tagit patent på måste den första forskaren skriva på ett kontrakt som lovar den andra forskaren en del i alla kommersiella rättigheter som forskningen kan leda fram till. På grund av alla pattenter hade riset blivit i princip omöjligt att ta i kommersiellt bruk. Samtidigt var patentsystemet nödvändigt för att ens framställa produkten eftersom många av de patent man använde gällde metoder och apparater som aldrig hade utvecklats om inte patentsystemet hade funnits.

 

Forskarna, där bland annat den schweiziske professorn Ingo Potrykus varit en frontfigur, lyckades övertala patentinnehavarna. De kom fram till en ”deal”, som innebär att ingen kräver ersättning så länge en fattig bonde (med en årsinkomst under 10 000 USD) inte köper mer utsäde än vad ett genomsnittligt familjejordbruk är i behov av.

 

Det gyllene riset har även stött på andra problem. Regelverket kring en vanlig gröda tar enbart hänsyn till att de vetenskapliga och rättsliga frågorna är lösta samt att grödan har klarat undersökningen av hälso- och miljöaspekter. Men så fort grödan är genmanipulerad börjar ett annat regelverk genast ticka igång.

 

 

 

Det är betakaroten som ger det gyllene riset dess karaktäristiska färg.

 


Kapitel 3: Lagar och regler

3.1 Lagar och regler

3.2 Genmodifierat livsmedel och foder 

3.3 Odling av genmodifierade grödor 

3.4 Fältförsök med genmodifierade grödor 

3.5 Vad är egentligen GMO?

3.6 Amflora 

3.7 Internationell handel med genmodifierade organismer 

3.8 European Food Safety Authority (EFSA) 

3.9 Monsanto och GMO i USA 

3.10 Genmodifiera däggdjur – ett moraliskt dilemma?

3.11 Partiernas åsikter 


3.1 Lagar och regler

Ända sedan Sveriges inträde i EU har den svenska lagstiftningen kring genmodifierade organismer styrts av EU. Idag har EU världens hårdaste lagstiftning kring GMO och det är många steg en ansökan om att få införa en GMO-produkt på marknaden måste passera innan den kan bli godkänd.

3.2 Genmodifierat livsmedel och foder

2004 kom en ny, mer skärpt EU lagstiftning kring genmodifierat livsmedel och foder. Den tillkom efter en hård kamp mellan medlemsländer som var positiva respektive negativa till GMO och kampen innebar att inga GMO-produkter godkändes mellan åren 1998 och 2004. Den nya lagstiftningen som uppkom behandlar både bedömningen av miljö- och hälsorisker samt produkternas märkning innan försäljning. Syftet med de nya lagarna är att konsumenterna, med hjälp av tydlig märkning, ska ha möjlighet att göra val om de själva vill ha genmodifierade produkter eller inte.

 

Gemensamt för både genmodifierat livsmedel och foder som ska säljas inom EU är att de måste få ett godkännande, oavsett om de odlats i eller utanför EU. Prövningen för godkännandet gör EU myndigheten European Food Safety Authority (EFSA). EFSA går att jämföra med Sveriges livsmedelsmyndighet, med skillnad att EFSA inkluderar hela EU.

 

För att få ett genmodifierat livsmedel godkänt inom EU ska en ansökan först skickas till Livsmedelsverket eller liknande myndighet i något av EU:s medlemsländer. Myndigheten skickar sedan ansökan vidare till EFSA som kontrollerar om ansökan är komplett. Om ansökan är komplett har EFSA sex månader på sig att göra en riskbedömning av produkten. Bland annat miljöriskbedömningen är offentlig. Under sexmånadersperioden kan teknist vetenskapliga synpunkter lämnas från myndigheter som har ett ansvar inom GMO-området, till exempel Gentekniknämnden. När EFSA är klar med sitt utlåtande har vem som helst möjlighet att lämna synpunkter på utlåtandet inom 30 dagar. Dessa synpunkter går direkt till EU-kommissionen. Efter ESFA:s utlåtande har EU-kommissionen max tre månader på sig att lägga fram ett förslag. Sedan rådgör kommissionen med alla medlemsstater som då kan komma med synpunkter. Beslutet sker efter omröstning i Ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa, där alla medlemsländer ingår, och sedan är det EU-kommissionens uppgift att genomföra beslutet. Det hör dock till ovanligheten att ett förslag godkänns, och när det inte gör det går frågan vidare till EU:s ministerråd. Om produkten däremot blir godkänd av EU-kommissionen får den säljas inom hela EU.

 

Totalt finns det knappt hundra godkända produkter i EU och där det i Sverige bara finns ett fåtal av dessa produkter. I Europa odlas genetiskt modifierad majs i Tyskland, Tjeckien, Spanien, Slovakien, Rumänien, Portugal, Polen och Frankrike.

 

 

Kunna spåras genom hela livsmedelskedjan

 

Den nya lagstiftningen innebär även krav på att en genetiskt modifierad produkt ska kunna spåras genom hela livsmedelskedjan. Det här innebär att varje företagare får ett ansvar att informera nästa led i livsmedelskedjan om livsmedlet består av, innehåller eller är framställd av något genmodifierat. De får även ett ansvar, oavsett stadier i livsmedelskedjan, att livsmedlet uppfyller kraven i lagstiftningen.

 

I Sverige är det olika myndigheter som ansvarar för GMO-reglerna inom sina respektive områden. Livsmedelsverket för mat, Jordbruksverket för växter och djur, Fiskeriverket för vattenlevande organismer och Skogsstyrelsen för träd. Livsmedelsverket har ett certifierat laboratorium för att göra analyser av GMO. Varje år görs tester där för att kartlägga förekomsten av genetisk modifierad material i både foder och livsmedel i Sverige. Livsmedelsverket har även i uppgift, med kommunala miljökontor, att övervaka och kontrollera företagare så att de följer lagstiftningen.

 

 

Nya krav på märkning

 

Med den nya lagstiftningen ökade som sagt kraven på märkning av genmodifierade produkter. Idag måste alla produkter som består av, innehåller eller framställts av GMO märkas. Det här innebär att livsmedel i sig inte behöver innehålla DNA från en genetiskt modifierad organism för att vara tvungen att märkas. Det modifierade DNA:t kan försvinna under olika processer och det här gäller till exempel tomatpuré, majsstärkelse och rapsolja.

 

Det finns dock undantag i märkningen. En produkt kan innehålla upp till 0,9 % GMO-inblandning utan att behöva märkas, förutsatt att det går att bevisa att inblandningen var oavsiktlig eller tekniskt oundvikligt. Detta kan ske om till exempel vanlig majs mals i samma kvarn där genmodifierad majs tidigare malts. Då kan det finnas rester i kvarnen från den genmodifierade majsen som blandar sig med den vanliga majsen. Det är alltså accepterat, så länge halten GMO majs är eller understiger 0,9 %. Men självklart måste den GMO -inblandade majsen vara godkänd av EU för att följa lagen.

 

Kött, mjölk och ägg som kommer från djur uppfödda på genmodifierat foder behöver inte heller märkas. Själva produkten anses inte vara genmodifierad då. Även enzymer, aminosyror och vitaminer som är framtagna av genmanipulerade mikroorganismer behöver inte märkas, så länge inget genmodifierat material finns i slutprodukten.

 

Den svenska majskycklingen från Bjärefågel är uppmärksammad som väldigt naturlig och de har själva byggt sin image kring att de inte stoppar några konstigheter i maten. Deras egen slogan är ”En naturlig del av livets goda”. Även om dessa kycklingars föda till viss del utgörs av majs så är de av en snabbväxande ras som behöver mycket protein för att inte bli sjuka. Precis som de flesta andra svenska kycklingar tillsätts aminosyrorna lysin och metionin i fodret. Båda dessa aminosyror är essentiella, vilket innebär att kroppen inte kan tillverka dem utan är något vi måste få i oss med födan. Detta gäller både människor och kycklingar. De är livsnödvändiga och fungerar som byggstenar till proteiner. Men kycklingraser som används i Sverige är så hårt avlade (dock inte genmodifierade) att de behöver mer protein än vad som finns naturligt i fodret.

 

De tillsatser av lysin och metionin som finns i fodret räknas som syntetiska aminosyror. Syntetiskt metionin framställs kemiskt medan lysin produceras med hjälp av genmodifierade bakterier. Eftersom EU:s lagstiftning inte räknar det här till genmanipulation behöver inte kycklingen i sig märkas, även om det förekommit genmanipulation i processen. Däremot är de båda aminosyrorna förbjudna i EU:s regelverk om uppfödning av kyckling ska anses vara ekologisk. En del länder utanför EU har planer på att införa ett liknande märkningssystem för genmodifierad mat som finns i EU. Både i- och u-länder är intresserade, bland annat Japan, Australien, Nya Zeeland, Kina, Indien, Brasilien och Thailand. I USA får inte genetiskt modifierat livsmedel märkas. Det är olagligt. Dock riskbedöms livsmedel, men så länge de anses vara ofarliga för människors hälsa behövs de inte märkas.


RSS 2.0