3.6 Amflora
Lagstiftningen kring ”cisgenesis” är även intressant ur svensk synvinkel. Jordbruksverket hävdar i yttrandet Kommentarer till Formas skrift: ”Miljökonsekvenser av GMO” att stärkelsepotatisen Amflora i det närmaste kan betraktas som en ”cisgenesis” gröda. Amflora är ett samarbetsprojekt mellan Svalöf Weibull,som nu heter Lantmännen SW Seed, och tyska kemikoncernen BASF. Svalöf Weibull bytte namn den första februari 2010 som följd av att deras ägare Lantmännen ville samla alla sina verksamheter under en gemensam identitet. Lantmännen i sig är en av Nordens största koncerner inom livsmedel och lantbruk, där över 39 000 svenska lantbrukare ingår.
Ägarbytena
Det är komplicerade turer kring vilka som ägt Amflora. Stärkelsepotatisen började som ett samarbetsprojekt mellan dåvarande Svalöf AB och Sveriges Stärkelseproducenter. Dessa bildade det egna bolaget Amylogene HB 1987 med Amflora som enda mål. Svalöf AB var då till hälften statligt ägt men 1992 köpte den andra delägaren, Lantmännen, statens del. Året efter slogs Svalöf AB ihop med privatägda Weibulls till Svalöf Weibull AB, som nämnts ovan. Då var Lantmännen ensamma ägare i företaget.
Men Lantmännen gjorde 1999 en affär med kemikoncernen BASF, som är i baserad i Tyskland. BASF fick 40 % av aktierna i Svalöf Weibull AB och samtidigt bildades ett nytt, gemensamt företag, BASF Plant Science. Det nya företaget skulle enbart ägna sig åt genteknisk växtförädling och i affären fick Svalöf Weibull en 15-procentig ägardel. Idag sker utvecklingen av Amflora direkt av BASF Plant Science. Svalöf Weibull AB har inget formellt inflytande, förutom sin lilla ägardel, även om företaget i sig kan ge sken av att Amflora enbart är deras produkt. Samtidigt är samarbetet företagen emellan mycket nära och BASF Plant Sciences svenska dotterbolag, som står för mycket av det praktiska arbetet, håller till i Svalöf Weibulls lokaler i skånska Svalöv. Det har även bolaget Amylogene gjort ända från början.
Turerna kring Amflora har varit många, inte bara kring ägarbytena. I Peter Einarssons artiklar i Ekologiskt Lantbruk (nummer 9, 2005) redogörs turerna kring Amflora noggrant. Det som presenteras i artiklarna visar inte bara att Jordbruksverket haft väldigt milda frågeställningar angående Amflora utan även genteknikföretagens ointresse i att utreda säkerheten kring deras produkter.
Från potatis till papper
Amflora är en stärkelsepotatis som var tänkt att användas inom pappersindustrin. Potatis innehåller två sorters stärkelse, vanligtvis ungefär 25 % amylos och cirka 75 % amylopektin. Det är stärkelsen amylopektin som är intressant i pappersindustrin, eftersom en ren form av denna stärkelse kan användas till att göra mycket starkare och segare papperskvaliteter. För att nå en högre halt amylopektin ur potatis har man varit tvungen att rena fram det på kemisk väg, vilket är en ganska dyr verksamhet. Det är betydligt billigare att utvinna amylopektin ur majsstärkelse. Där finns det, via naturliga mutationer, sedan länge i nästan ren form. Den potatisbaserade stärkelseindustrin finns framförallt i Nordeuropa och en tanke med Amflora var antagligen att göra denna industri mer konkurrenskraftig.
För att få fram en potatis, likt Amflora, som nästan enbart producerar amylopektin har man använt en teknik som kallas antisense-teknik. Den bygger på att man sätter in en bakvänd kopia av den gen man vill blockera. För att höja halten amylopektin måste man sänka halten amylos. Därför har man satt in en bakvänd kopia av genen för amylos i Amflora-potatisen.
För att få in genen i potatisen använde man metoden med den tumörbildande bakterien Agrobacterium tumefaciens. Det finns vissa svagheter med metoden som gör att det kan vara svårt att få en direkt överblick av hur hela arvsmassan påverkas. Vid införandet av den nya genen har man ingen direkt kontroll över om det kommer in en eller flera kopior samt var i växtens DNA det nya tillskottet hamnar. Det finns även en risk att genöverföringen orsakar oönskade förändringar i den mottagande växten. Existerande gener kan byta plats eller delas och även andra DNA-fragment från växten eller bakterien kan lossna och placeras lite varstans. 1990 lyckades forskarna placera in den önskade genen i Amflora. Dock dröjde det till 2005 innan företagen bakom Amflora kunde presentera en konkret redogörelse för genens utseende och placering. Häpnadsväckande nog visade resultaten bland annat att genen var 40 % större än vad man hade trott, den innehöll 9738 kvävebaspar istället för 6634.
Frågeställningarna
Redan 1990 lyckades Amylogene föra in den önskade genen med lyckat resultat och 1993 gjordes de första fältförsöken med Amflora. 1996 ansåg Amylogene att Amflora var redo för kommersiell odling och lämnade in sin ansökan till Jordbruksverket. Dock drog ansökan ut på tiden och när den godkändes av Jordbruksverket i december 1997 var planerna om att kunna odla Amflora kommersiellt sommaren 1998 förstörda. Amylogene, som ansåg sig ha tillräckligt med försöksdata för att lämna in sin ansökan om kommersiellt bruk, valde av någon anledning att ändå utöka sina fältförsök, vilket godkändes av Jordbruksverket. Så 1998 odlades 330 hektar av Amflora, en väldigt stor areal för att vara fältförsök.
Det var först när ansökan om kommersiell odling av Amflora nådde övriga EU-länder som Amylogenes bedömning av miljö- och hälsorisker ifrågasattes. Följdfrågorna ställdes av bland annat SCP (EU:s vetenskapliga kommitté för växter) och handlade om antibiotikaresistensgenen, om bristfällig redovisning av de molekylära förändringarna och om de stora avvikelserna i kemisk sammansättning mellan Amflora och Prevalent (moderpotatisen). Det är enbart 20 % av potatisens vikt som utgör stärkelsen man utvinner till pappersindustrin, omkring 15 % av potatisen blir potatispulpa, en fiberrik blandning som används som foder till nötkreatur. Ansökan Amylogene hade lämnat in gällde även användning av potatispulpan som foder, dock hade de inte gjort några utfodringsstudier alls.
Utvecklarna bakom Amflora har hävdat att genmodifieringen inte ändrat något annat än stärkelsekvalitén och företaget Amylogene bygger till stor del sin argumentation om Amfloras riskfrihet på att den i huvudsak är likvärdig med sin moderpotatis, Prevalent. Men redan i den kemiska analysen som hade gjorts vid den första ansökan till Jordbruksverket fanns tydliga avvikelser mellan Amflora och Prevalent.
• Magnesium. Lägre i Amflora.
• Kalcium. Högre i Amflora.
• Klorogensyra. Lägre i Amflora.
• Nitrat. Mer än 70 % högre i Amflora.
• Solanin och chakonin. Lägre i Amflora.
• C-vitamin. 40 % högre i Amflora.
• Socker. En skillnad från 15 % till 50 % högre i Amflora beroende på sockerart.
• Stärkelse. Lägre i Amflora.
• Torrsubstanshalt. Lägre i Amflora.
Skillnaderna i Amflora är ofarliga och den är inte riskabel att äta. Lägre halter av solanin och chakonin kan till och med vara positivt. Dock är skillnaderna så stora mellan Amflora och Prevalent att det är mycket tveksamt om man kan anse dem vara likvärdiga, och det visar även att genmanipulationen har ändrat på mer än bara stärkelsen. När Amylogene presenterade den kemiska analysen i sin första ansökan trixade de dock lite med statistiken. När man jämförde halterna mellan Amflora och Prevalent presenterade man halterna per areal odlingsyta istället för per viktenhet av potatisen. Amylogene jämförde även Amflora med andra potatissorter som hade andra, liknande, halter som Amflora och sedan hänvisade man de avvikande halterna till ett statistiskt intervall av genomsnittliga potatisar. Jordbruksverket accepterade avvikelserna som små och orelaterade till genmodifieringen. Men efter krav från EU tvingades Amylogene ta fram mer statistik som bekräftar avvikelserna och i en senare ansökan erkänner Amylogene att skillnaderna kan vara konsekvenser av genmodifieringen.
När det kommer till följdfrågorna om de molekylära förändringarna bevisade en senare analys att det gick att identifiera något dussin små DNA-fragment, så kallade ”open reading frames”. Eventuellt kan cellen läsa av dessa små fragment och tillverka delar av protein. Ett av DNA-fragmenten ansågs vara en eventuell riskfaktor och 2005 kunde det, enligt BASF:s bedömning, inte uteslutas att det här DNA fragmentet ger upphov till någon produkt.
När det kommer till antibiotikaresistensgenen hade Jordbruksverket inga invändningar mot Amylogenes argument. Antibiotikaresistensgener används ofta vid genmanipulering som markörgener. Dock vill många avveckla den här metoden eftersom antibiotikaresistensen kan sprida sig och det är redan ett ganska stort problem. Amflora har genen nptII, som ger resistens mot antibiotikan kanamycin och neomycin. Amylogene och senare BASF har haft som argument att detta inte är något problem eftersom den här antibiotikan används mycket lite. Men både andra EU- och EES-länder är av annan åsikt. I både Norge och Litauen använder man antibiotikan kanamycin i human- och veterinärmedicin. Kanamycin är även tänkt att vara ”back-up” antibiotika mot multiresistent tuberkulos.
Den första ansökan om godkännandet av Amflora gällde även användning av potatispulpan som djurföda. Amylogene hade inte gjort några försök eller toxikologiska studier alls och detta ansåg inte Jordbruksverket vara nödvändigt. De hänvisade enbart till att avvikelserna i näringsinnehållet var så ”små” i förhållande till Prevalent. SCP efterlyste fakta om det här och under vintern 1999/2000 fick Amylogene utföra utfodringsförsök. I en kortfattad rapport på 7 sidor visas att ingen akut giftighet gick att upptäcka, men försöket som endast pågick under åtta veckor kunde omöjligen visa mer långsiktiga skador.
Även om Amflora är utvecklad som en industriprodukt är potatisen ofarlig att äta.
Konflikten
Samtidigt som de andra medlemsländerna hade börjat studera Amflora uppstod en konflikt inom EU. Ett antal medlemsländer ville skärpa regelverket för GMO och konflikten ledde till att EU helt slutade att godkänna GMO-grödor från slutet av 1998. Något som inte upphörde förrän 2003, då en ny lagstiftning var framarbetad. EU började då återuppta gamla ansökningar och Amflora blev återigen aktuell. Våren 2004 godkände Jordbruksverket på nytt ansökan om kommersiell odling av Amflora, även om det fanns invändningar från andra svenska myndigheter. Naturvårdsverket hade bland annat invändningar mot att det inte fanns några samexistensregler i Sverige, de kom först 2007, och Kemikalieinspektionen ville inte godkänna en gröda med antibiotikaresistensgener.
När övriga EU-länder återigen granskade Amflora hade flera kvar sina tidigare invändningar. Cypern var kritisk till att inga bedömningar av spridningsrisker hade gjorts i Sydeuropa. Om Amflora godkänns för kommersiell odling av EU-kommissionen gäller beslutet hela EU. I Sydeuropa, där klimatet är mildare, är det vanligt att potatisar klarar sig över vintern. Jordbruksverket har i sitt godkännande särskilt påpekat att spridningsrisken är liten eftersom knölarna fryser ihjäl på vintern, men det gäller ju enbart Nordeuropa. En ny fråga som dök upp var om grödan kunde orsaka några effekter på insektspopulationer och BASF, som ägde Amflora, var tvungna att utföra en studie. Den här aspekten hade inte alls tagits upp av Jordbruksverket. 2005 kom även redogörelsen om att genen var 40 % större och hade en annorlunda sammansättning än man tidigare trott.
Misstag i bedömningarna?
I fallet kring Amflora har inte Jordbruksverket eller Amylogene/BASF alls gjort sig skyldiga till något brott. Dock är det många frågor som inte ställts och där myndigheten i Sverige vid ett flertal tillfällen ställt betydligt mindre krav på utredning i förhållande till andra EU-länder. Jordbruksverket har praktiskt taget aldrig ifrågasatt Amylogene/BASF:s uppgifter. Det känns märkligt om Jordbruksverket gjort sådana här svaga bedömningar konsekvent av misstag. Istället är det kanske deras önskan om en svensk, konkurrenskraftig produkt på den europeiska marknaden som haft inflytande på deras agerande. Amflora-fallet ger även en bild av växtförädlingsföretagens svaga intresse att undersöka hur säkra deras produkter är. Med tanke på företagens stora ekonomiska intressen är det A och O med fungerande oberoende kontrollinstanser.
2005 hade fortfarande inga genmanipulerade grödor godkänts för kommersiell odling inom EU. Vissa hävdar att Amflora skulle användas som murbräcka för GMO-odling inom EU. För det första är det en industriprodukt, där köparna är betydligt lättare att bedöma. Det är lättare att avgöra vad ett företag är villigt att köpa än privatpersoner, då privatpersoner till exempel kan få en negativ inställning till produkten genom påverkan av media. Livsmedelskonsumenter i EU har dessutom en ganska negativ inställning till GMO. Potatis är även en bra gröda att odla så tillvida att den har svårt att själv sprida sig och etablera sig i naturen. Amflora är heller inte utvecklad av storföretaget Monsanto, vars namn har en negativ effekt i många kretsar. Amflora hade goda möjligheter att bli den första GMO-grödan i EU men så blev inte fallet. Genmodifierad majs samt nejlikor hann före.
Senaste nytt
Lite ironiskt är det dock, att under tiden jag skriver det här arbetet så godkänns Amflora potatisen. Financial Times rapporterade den tredje mars 2010 att Amflora har blivit godkänd för kommersiell odling av EU-kommissionen. BASF:s plan ska tydligen vara att börja odla potatisen i Tjeckien, Tyskland och Sverige och målet är att konkurrera med den kemiska stärkelsen till pappersindustrin. I beslutet blev även potatispulpan godkänd för foderanvändning. Amflora innehåller fortfarande en antibiotikaresistent gen. Tilläggas bör att EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso har flyttat GMO-beslut från miljödirektoratet till konsument- och hälsodirektoratet. Detta behöver inte ha påverkat beslutet i sig men eventuellt får frågor om miljö och biologisk mångfald där mindre betydelse. Även om Amflora inte blev den första godkända grödan så kan det alltså bli den första kommersiella GMO-grödan att odlas på svenska åkrar.
