genmodifieradmat

När jag började med det här projektet hade jag en ganska opartisk syn på GMO. Jag hade hört både för- och nackdelar, som att det gyllene riset kan minska svält eller att genteknik bara gynnar de rika. När det kommer till det gyllene riset tror jag inte att det är det bästa sättet att minska svält eller bristsjukdomar. Det är som sagt en väldigt vattenkrävande gröda och där man helst vill använda riset är även vatten en bristvara. Personligen tror jag bristsjukdomarna kan bekämpas med en mer varierad föda och jag tycker man istället borde hjälpa bönderna i dessa länder att börja odla mer varierat istället för att introducera det gyllene riset.

Rent generellt tycker jag att många av de genmodifierade produkterna inom livsmedelsindustrin är väldigt onödiga. Att till exempel använda genmodifierade bakterier för att ge vinet en djupare karaktär tycker jag tar bort lite av charmen. Det är ungefär som att vi med kemikalier kan skapa tillsatser som ska likna vanilj och som många tycker smakar bättre än den vanilj som kommer från vaniljorkidén. Då tycker jag inte längre det är vanilj och det borde få ett annat namn. Samtidigt vänjer vi oss att föredra onaturliga kemikalier framför den äkta varan. Ändå tycker jag genmodifierade bakterier inom livsmedelbranschen är ett accepterat användningsområde. Bakterierna släpper vi inte ut på åkrar utan kan behålla i laboratorium. Det är även en mindre avancerad uppbyggd organism som använder sig av kloning vid fortplantning och det borde därför vara lättare att överskåda eventuella risker. Samtidigt måste kontrollen av genmodifierade bakterier vara mycket hård så att de inte lämnar laboratorierna och kommer ut fritt i naturen. Bakterier är antagligen den livsform som visat sig mest levnadsduglig under all tid. Cyanobakterier var den första livsformen som började utföra fotosyntes och än idag finns de kvar, ofta under namnet blå-gröna alger.

Om vi väljer att genmodifiera grödor så att de blir herbicidresistenta som Monsantos Roundup-förberedda majs måste vi vara medvetna om att det då antagligen inte bara rör sig om en genmanipulation och sen är allt klart. Genom naturliga mutationer har organismer förmågan att förändra egenskaper och detta gäller även ogräs. Som det till och med rapporteras om har ogräs redan hittat möjligheter att överleva Roundup. Om ogräsbekämpningen ska vara lika effektiv som tidigare borde det innebära att vi måste hitta ett nytt bekämpningsmedel och genmodifiera grödorna efter det. Det skulle kunna innebära att vi då antagligen måste använda oss av en starkare kemikalie som är ännu sämre för miljön.

Ett annat givet problem med genmodifierade grödor är genspridningen. Den främsta farhågan med genspridning är enligt mig att det i princip är omöjligt att överblicka vad det kan få för långvariga konsekvenser. Likt Monsanto motiverar det, med att främmande närvaro är en naturlig del av tillvaron tycker jag inte är godtagbart. Visst är det så enligt biologins regler att de individer med övertag ska överleva och driva evolutionen framåt men jag tycker inte att det är vi människor som ska skapa övertagen. Det kan som sagt få oanade konsekvenser. Genspridningen kan även vara ett hot mot ekologiska bönder, något som kan minska den ekologiska marknaden om det här blir ett allmänt faktum och det anses vara en risk att odla ekologiskt. Personligen tycker jag vi borde satsa på ett ekologiskt jordbruk istället för GMO. Om den ekologiska marknaden ökade skulle inte de ekologiska produkterna behöva vara dyrare. Eventuellt skulle ett GMO-jordbruk kunna vara bättre för miljön än ett konventionellt, förutsatt att det i framtiden går att minska miljögifterna med GMO eller anpassa grödorna så att mindre giftiga bekämpningsmedel går att använda. Men ekologiskt är fortfarande bäst ur miljösynpunkt.

När det kommer till frågan om matbrist i tredje världen tycker jag främst problemet handlar om fördelning och jag tror inte vi behöver öka jordbruksproduktionen. Enligt Siri Maassen, miljöpolitisk sekreterare för Vänsterpartiet, produceras idag 1,5 gånger så mycket mat som behövs för att mätta alla världens människor. I västvärlden slängs 25 % av vår mat. Med dessa siffror går det inte att förneka att matbrist på vissa ställen i världen beror på en ojämn fördelning. I dagsläget behöver vi alltså inte öka produktionen eller effektivisera jordbruket med till exempel GMO för att säkerhetsställa mat, som vid den gröna revolutionen. Dock ökar jordens befolkning kraftigt och beräknas uppgå till 9 miljarder år 2050. Men trots folkökningen tror jag inte vi skulle behöva ta till genmodifierade grödor som exempelvis har högre näringsinnehåll för att maten ska räcka för jordens människor. För det första har fattigare delar av jorden inte helt gått igenom den gröna revolutionen än. Där jordbruket är primitivt går det att göra stora förbättringar. För det andra är hela livsmedelsindustrin relativt ineffektiv med tanke på att 70 % av allt som odlas går åt som föda till boskap. För varje steg upp i näringskedjan görs energiförluster. Att odla grödor och sedan använda dem som foder är alltså en energiförlust i jämförelse med att äta grödan direkt.

Det är tveksamt och inte heller bevisat att de genmodifierade grödor som finns på marknaden idag skulle kunna bidra till en effektivisering. Jag tycker personligen att många av de GMO-produkter som tas fram idag är onödiga. Ett exempel är stärkelsepotatisen Amflora som främst ska användas inom pappersindustrin. Den här typen av stärkelse finns redan i majs efter naturliga mutationer och går även att ta fram med kemiska processer, alltså handlar framtagandet av Amflora enbart om att få fram en ekonomiskt konkurrenskraftig produkt. Antagligen handlar det lite om politisk riktning beroende på hur viktigt man tycker det är att öka konkurrensen på marknaden. Personligen tycker jag inte det är motiverat att ta fram en genmodifierad produkt bara för att vi ska kunna göra oss mer konkurrenskraftiga inom pappersframställningen i Nordeuropa. Om en genmodifierad produkt tas fram tycker jag den ska fylla ett tomrum på marknaden inte göra det trängre där det redan finns alternativ.

I ett demokratiskt samhälle är det majoriteten som ska avgöra hur samhället ska utvecklas. Detta gäller även användandet av bioteknik. Kunskap har alltid två sidor. Ju mer vi vet desto mer har vi möjlighet att göra både när det kommer till användning för ett positivt men även negativt syfte. Det händer att forskarvärlden blir fartblinda och allt för ivriga att pressa fram utveckling, vilket inte alltid behöver betyda att de är de bästa att ge omdömen i frågan gällande hur vi ska använda forskningsresultaten. Samtidigt, om majoriteten ska avgöra hur vi ska tillämpa tekniken krävs det att de flesta sätter sig in i frågan med konkret fakta för att minska risken att opinionsbildare, som media, får allt för stor påverkan på majoritetens beslut. Det är även av yttersta vikt att politiker, som har i uppgift att förmedla sina väljares åsikter, gör detta. Kring just detta verkar det dock vara lite tvetydigt. Majoriteten i EU anses vara GMO-negativ. Ändå har nu några grödor blivit lagliga att odla. Det krävs att politiker och myndigheter inte påverkas av företags påtryckningar. GMO-frågan visar även att det finns negativa aspekter med att vara med i handelsavtal som till exempel WTO. Handelsavtal kan påverka så att vi blir påtvingade GMO-produkter som majoriteten inom EU inte är intresserade av bara för att det annars, enligt handelsavtal, är mot den fria handeln. Jag tycker det är märkligt att Kemikalieinspektionen måste ändra sin bedömning av en kemikalie för att det annars går mot den fria handeln. Människors och miljöns hälsa ska fortfarande gå före den fria konkurrensen.

I rapporten av Britt-Louise Lennefors om rhizomania i sockerbetor berättar hon sin åsikt om att resistenta sockerbetor är den enda möjligheten att behålla en ekonomisk lönsamhet i drabbade sockerbetsodlingar. Personligen tycker jag man kan ifrågasätta om det är värt att använda genmodifierade grödor för att uppnå en ekonomisk lönsamhet vid dessa drabbade sockerbetsodlingar. Med tanke på att 40 % av EU:s totala budget går till jordbruksstöd så känns det i alla fall teoretiskt möjligt att en del av dessa pengar skulle kunna gå till bidrag till sockerbetsodlingar drabbade av rhizomania, för att dessa skulle kunna undvika GMO och fortfarande upprätthålla verksamheten.

Det är ganska logiskt att det mesta av GMO-frågan avgörs på EU-nivå. Det är inte direkt så att växter respekterar landsgränser när det kommer till fortplantning. Som sagt kan pollen från majs sprida sig över flera tusen meter. Alltså borde det vara en ganska stor risk att till exempel pollen från en majsodling i Belgien kan sprida sig till Nederländerna. Utifrån detta faktum borde det vara bättre om även frågan om ersättning vid genspridning löstes på EU-nivå istället för att varje land ska ha en egen lösning. Det vore också nyttigt om internationella överenskommelser utanför EU kunde uppnås eftersom GMO-bestämmelserna mellan EU och USA skiljer sig ganska kraftigt. Det är tråkigt om det uppstår sådana problem som i Paraguay där legaliseringen av GMO var en direkt följd av de stora genspridningarna från grannländer.

Mat är absolut livsnödvändigt för oss. Det går inte att förbise ett litet paradoxalt faktum att ägandet av livsmedel har med samhällets utvecklingstakt glidit längre ifrån individen. Innan industriella revolutionen och urbaniseringen den förde med sig, var det vanligare att man tillgodosåg sina behov själv. Kläderna man skulle ha sydde man själv och de grödor man skulle äta odlade man. Med jordbrukets effektivisering och främst efter den gröna revolutionen har grödorna odlats av ett färre antal personer. Det har varit dessa bönder som egentligen haft äganderätten till dessa grödor och sedan sålt dem vidare till övriga behövande personer. Med ett GMO-baserat jordbruk är det snarare växtförädlingsföretagen som får äganderätten till grödorna. Med ett globaliserat GMO-jordbruk som dominerar över det konventionella uppstår en situation där det skulle finnas en teoretisk möjlighet till ett monopol på grödor. Om någon nu kunde äga maten skulle denna ha överlägsen makt. Detta är knappast ett troligt scenario men det går att leka med tanken.

Slutligen är min personliga åsikt att vi ska använda GMO i livsmedelsindustrin så lite som möjligt, om än alls. Än så länge vet vi för lite om dess långvariga effekter och hur det kan påverka ekosystemet i sig. Däremot kan gentekniken vara användbar inom andra branscher, bland annat läkemedelsbranschen. Det är när vi släpper GMO utanför laboratorier vi kan tappa kontrollen. Jag ser inte att vi är i behov av en ytterligare effektivisering av jordbruket i dagsläget och jag anser att ur miljösynpunkt är det ekologiska jordbruket bäst. Jag tror den nuvarande matbristen är ett fördelningsproblem, lösningen finns inte i matens gener utan i människors attityd till jämställdhet.